» » Många tankar i huvudet samtidigt

Många tankar i huvudet samtidigt

Jag ska inte klaga, för antalet dagar vi behövt hålla våra barn hemma i vinter är mycket få. Infektioner med medföljande blodsockerstrul har vi haft vår beskärda del av, men de har inte varit så pass allvarliga att vi stannat hemma. Men vabruari levererade, och i tre dagar har jag nu tagit hand om en hostsnorig, småfebrig tjej. Även hennes pigga bror (som utgjort ett utmärkt leksällskap eftersom den tråkiga mamman inte går in i leken med samma entusiasm som de små) har varit ledig. Barnens far har varit på annan ort i tre dagar, så vab-lotten föll alltså på mig.

Djurspårande
Älglega

Det har varit mysigt att vara hemma med barnen, men också tröttsamt. Konflikter, aldrig sinande idéer och kreativa förslag på pyssel och lekar, grejer och pryttlar som dras fram överallt i vårt compact living-hushåll (övervåningen är fortfarande en byggarbetsplats), oändligt tjatande om städning. Men också bokläsning, filmmys och härliga utepromenader där vi spårat djur.

Det är tufft att vara ensam med barnen dygnet runt och jag har haft 5-6 utryckningar per natt. Men jag är samtidigt tacksam över att jag inte alltid är ensam med dem. Inatt fick jag sova på soffan och gudars, så skönt det var!

Jag förbannar mornarna när preventiva bassänkningar inte haft effekt och jag inte vågar vänta längre med att ge socker. Jag vet att hon med största sannolikhet vaknar i samma ögonblick hon får sockret i munnen den tiden på dygnet. Men samtidigt är jag så otroligt glad över att tekniken ger mig ledtrådar och att jag slipper famla i blindo. Vad är väl ett för tidigt morgonuppvaknande mot en kramp, egentligen? Men hon behöver ju sova, ungen med de mörka ringarna under ögonen.

Härliga sparkturer och promenader i strålande vinterlandskap

Jag tänker i korta stunder att det vore så fruktansvärt skönt om vi slapp vakta blodsockret hela, hela tiden, bara låta barnet äta och sova precis som hon vill när hon är sjuk. Men jag tänker i nästa ögonblick att jag är så glad att vi lever med diabetes nu och inte för tio år sedan. Är återigen så tacksam för tekniken som gör vårt liv tryggare. (Fast jag skulle faktiskt föredra att slippa både den och diabetesen.)

Tanken: Varför just min dotter? fladdrar förbi i periferin, men jag viftar irriterat bort den. Jag tycker så illa om den. Varför skulle det inte vara just mitt barn, utan någon annans barn? Vem förtjänar detta? Ingen! Inte min tjej, men ingen annan heller.

Ilskan blossar upp när barnet beter sig som en trotsig treåring, skriker och är fullkomligt oresonlig. Jag ser på mätaren att blodsockret är lågt, jag pillar i socker och går därifrån innan jag blir galen. Får dåligt samvete, men är fortfarande arg. Hon kan i sanning konsten att sätta sig på tvären! Men hon är ju låg. Men ändå, hur svårt kan det vara att bete sig? Jag måste skärpa mig, hennes hjärna funkar inte! Jag vet, men jag blir arg ändå. (Och inte sällan blir det så här även utan blodsockerursäkter.)

Bullbak

Jag bakar blodsockervänliga bullar och bröd, går iväg med julsakerna (som stått alldeles för länge och tagit plats i köket) upp till sin tillfälliga förvaring i vårt soldattorp, tvättar kläder, rensar ett avlopp och får en del gjort som jag längtat efter att göra men inte hunnit med. All vår lediga, orkdugliga tid går just nu åt till tapetsering, golvoljning, målning och annat smått och gott. Börjar längta efter att få det klart däruppe. (Det är ett i-landsproblem. Vi har tak över huvudet, värme, mat och vatten. Inte så synd om oss egentligen, men jag längtar ändå.)

Idag är barnen tillbaka på skola och förskola, och jag pustar ut. Skönt att jobba igen! Min telefon larmar för högt och för lågt blodsocker om vartannat. Blodsockret är fortfarande svårtyglat, och det lär det vara i några dagar till. Jäkla infektioner. Men vi har ju i och för sig klarat oss ganska bra den här vintern, ingen magsjuka ännu.

Men ändå, tänk så skönt det vore att slippa vakta blodsocker, hela tiden.

Leave a Reply