Diabetes, av alla sorter, finns beskrivna sedan tusentals år. Alla patienter med typ 1 diabetes dog, och de flesta med typ 2 också. Det enda sättet man kunde behandla de sjuka på var med kost som liknar det vi idag kallar LCHF. Man förlängde livet en stund när man drog ner på kolhydraterna, som är det i kosten som kräver mest insulin. Alla typ 1:or, som helt tappar sin egen insulinproduktion, dog en plågsam död när kroppen till sist kollapsade för att blodet blev för surt. Ketonkropparna som bildas när fett bryts ner är farliga för diabetiker eftersom det krävs insulin för att få bort dem. Vissa typ 2:or kunde förmodligen klara livhanken i några år, men de flesta blir mer och mer beroende av insulin utifrån ju längre de har sjukdomen. Eftersom man inte ens visste att det var insulinet som var problemet, förkortades deras liv radikalt.
Först 1921 förstod man bukspottkörtelns och insulinets viktiga funktion och de första effektiva behandlingarna påbörjades. Man använde till en början insulin från gris. Problemet var att många fick allergiska reaktioner från ett protein som följde med från grisen. På den här tiden fanns det inga möjligheter att kolla blodsocker, och behandlingen bestod i att diabetikerna fick en spruta med grisinsulin på morgonen och skulle klara sig med det ett helt dygn. Har man minsta insikt om hur diabetes fungerar är det lätt att förstå att behandlingen visserligen räddade livet tillfälligt, men att dåtidens diabetiker helt säkert mådde riktigt dåligt och att de flesta dog tidigt i komplikationer av sin sjukdom.
Idag tas insulinet istället fram med hjälp av genmodifierade bakterier. Det har blivit mycket snabbare och mer exakt, och utvecklingen av insulin, blodtester och hjälpmedel har accelererat de senaste decennierna. En typ 1 diabetiker som använder sprutor, tar en-två sprutor med långtidsverkande insulin och oftast ungefär fem sprutor med måltidsinsulin per dygn.