» » Grått hår och rynkor

Grått hår och rynkor

Jag börjar bli gråhårig. Eftersom jag har ljust hår syns det inte så väl, men nog finns de där, de grå. Alltså, nu pratar jag inte om enstaka grå hår, utan områden av grå hår. Regioner. Jag lever i någon slags illusion om att jag fortfarande är sisådär 25 år och funderar på om jag ska omvärdera det, men jag tror inte det. Det är rätt bra att ha den där ungdomen kvar inombords även om utseendet stämmer sämre och sämre.

Bilden är så gammal att det är en diabild… 😏

Jag är inte särskilt fåfäng och har aldrig varit. När jag fyllde 18 skrev min bror en sång till mig som handlade om att jag inte ville offra djur och miljö på smink och mode, att jag duger som jag är. Rörande att tänka tillbaka på, och det säger nog en del om både honom och mig att han skrev den där sången. Två gånger har jag i alla fall färgat håret. Båda när jag pluggade på universitetet och det var festligheter på gång: Svart när jag skulle vara vildvittra och grönt när jag skulle vara kaktus. Jag köpte någon slags sprej på leksaksbutiken, färgen skulle gå bort lätt när man duschade. Det gjorde den nu inte, men efter åtskilliga hårtvättar fick jag till slut tillbaka min vanliga färg igen.

Jag sminkar mig ytterst sällan och gör jag väl det kliar jag ofelbart ut mascaran eftersom jag är van att klia mig i ögonen obehindrat. Mitt hår är kort och jag behöver inte ens borsta det på morgonen. Passar mig perfekt. Hur folk hinner fixa sig själv på morgonen övergår mitt förstånd, själv har jag fullt sjå med att bara klara det mest basala (både på mig själv och barnen) för att hinna i tid med ungarna. Det kan ha ett visst samband med min omfattande morgontrötthet.

Jag kan inte låta bli att undra hur mitt liv hade sett ut utan diabetesen. Helt annorlunda, det är ett som är säkert, men hade jag också varit mindre gråhårig? Haft färre rynkor kring ögonen och varit mindre svart under dem? Varit mindre morgontrött? Det vet jag såklart inte, men jag tycker att det vore konstigt om inte alla vakna timmar, allt jourande, all oro hade satt sig någonstans. Morgontrött kommer jag nog alltid att vara, men jag märker tydligt att det är mycket värre att gå upp efter tuffa nätter än efter lugna. De där mornarna när man vaknar illamående och lätt yr är inte stärkande precis.

Oron hade också kunnat sätta sig som en magkatarr eller stressmage. Onda axlar. Depression. Utbrändhet. Det finns många långt värre alternativ än en grånande hårman och lite rynkor. Mitt liv med barn blev ett liv med diabetes i princip från start. Jag har accepterat det, och även om jag givetvis innerst inne önskar att det vore annorlunda, så tycker jag att grå hår och rynkor är ett jämförelsevis billigt pris att betala för det jobb vi gör med vår extra familjemedlem. Jag vet att jag har gjort och gör allt jag kan för att min dotter ska må så bra som möjligt, nu och i framtiden. Det är klart att det tär, särskilt i perioder. Något annat vore inte möjligt.

Så jag bär faktiskt mina grå hårstrån och mina extrarynkor med stolthet! Jag bär dem med stolthet eftersom jag anar varför jag har fått dem.

 

 

Leave a Reply