» » Hjärta och smärta

Hjärta och smärta

Alla hjärtans dag, det är den enda dag på året som jag kan vara helt säker på att jag inte kommer att få några blommor av min livskamrat. ”Kommersiellt blaj” säger han, och jag håller med så det gör ingenting alls. I år är jag ännu mer garanterad blomlöshet då livskamraten är inne på sjätte dagen med feber, sprängande huvudvärk, ont i kroppen, hosta och röda ögon. Idag är han faktiskt en liten smula på benen, annars är det mest täcket uppdraget till nästippen jag sett den senaste veckan.

Kolhydratsräknat och klart

Vi skulle åkt till Stockholm idag. Gått på muséer, träffat nära och kära och Hugo och jag skulle gått på Svartklubben, en restaurang där man äter i totalt mörker. Barn- och diabetesvakt var fixad sedan länge. När nu maken var satt ur spel tänkte jag ta barnen och åka upp i alla fall, men spiken i kistan blev när febertermometern visade 39 i lillebror Rasmus öra igår kväll. Så ikväll ska jag packa upp det jag hann packa. Middagen, som vi skulle ätit på tåget, är i alla fall redan kolhydratsräknad, alltid något. 😏

Snart har jag haft dygnet runt-jouren i 10 dygn med sjukdom hos olika familjemedlemmar. Varje natt har jag haft 2-6 utryckningar. Ytterligare en stöknatt med en feberorolig unge som en klisterlapp intill mig var inte exakt vad jag längtade efter, men det var vad jag fick. Behöver jag säga att jag är lite trögtänkt idag? Hemmet ser ut som ett dammigt bombnedslag. Häromdagen körde jag iväg med motorvärmarsladden kvar i bilen (upptäckte jag när jag fick syn på den avslitna sladden när jag klev ur bilen på förskoleparkeringen…). Jag har prioriterat mat, podbyten, omsorg om barnen och annat nödvändigt framför städning. Renoveringen på övervåningen har förstås stått helt still i över en vecka.

Mormor, som skulle varit med i Stockholm, erbjöd sig att komma till oss istället och ta nätter och praktiskt göra. Fantastiska mormor! Men vi vill inte att hon ska få denna knockout-influensa, och jag är visserligen väldigt trött, men jag ser ljuset i tunneln. Förväntningarna på vad vi ska klara av är redan sänkta till absolut minimiläge och det kan bara bli bättre. Amanda, som är på andra sidan av sin sjuka, kommer att bli så besviken över att vi inte kommer iväg till Stockholm. Men imorgon ska jag skjutsa henne till farmor och farfar och där ska hon få sova i två nätter bara hon, till glädje för henne, och till avlastning för mig. Tack snälla farmor för att du ställer upp och gör Amandas sportlov lite roligare och ger mig två nätters återhämtning! Du är guld värd.

Det är tufft när livet kör ihop sig men jag tänker på två saker som ger mig perspektiv:

Igår lyssnade jag på läkaren Christian Unge som var gäst i Morgonpasset i P3, och han berättade om hur han varit tvungen att skicka hem en trettonåring med nydebuterad diabetes utan insulin i Burundi (tror jag det var). Det fanns helt enkelt inget insulin och han visste att pojken skulle vara död inom ett halvår. Det fick han berätta för familjen. Då känner jag mig rik och extremt lyckligt lottad som har kylskåpsdörrfacket fullt med insulin och två stora lådor med pumpar, sensorer, spritservetter, sprejer och grejer till mitt barn. Vi har det så bra och mitt hjärta värker för de barn som inte ens får insulin.

Det andra som gör det lättare att stå ut med min kletiga tuggummihjärna är att lika oduglig som mitt stackars vrak till make varit senaste veckan, lika duglig är han i vanliga fall. Vi är två som delar lika. Till vardags är jag inte ensam med det här. Är oändligt tacksam för det. Beundrar alla som orkar streta ensamma. 💜

Den här alla hjärtans dag kommer inte gå till historien som den mysigaste för vår del. Men snart ska jag från fritids hämta en förmodligen uppspelt (och trött) Amanda som åkt slalom för allra första gången. Innan dess ska jag ta ut insulin ur kylskåpet, för det var visst podbyte nu igen. Sedan blir det bokläsning och film med barnen. Städningen får vara till imorgon. Eller övermorgon.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *