Äntligen har Astrid Lindgrens värld öppnat för säsongen! Årskorten är laddade sedan i julas och har legat i en byrålåda och hoppat av otålighet fram till nu. Eller, ja, om jag ska vara helt ärlig så är det kanske snarare jag som har hoppat, och barnen, och barnens far. Nåja, i lördags var det i alla fall dags! Vi åkte på morgonen, laddade med blodsockervänliga dammsugare, lunch, mellis, frukt och reservlördagsgodis (om det skulle vara så att de inte fått in de sockerfria, kanongoda polkagrisstängerna och -klubborna ännu, men det hade de). Med var förstås även vår diaväska, fullproppad med extra allt i diabetesväg så att (så gott som) inget ska kunna stoppa oss. Lite sovmorgon blev det för min del, efter en riktig skruttnatt. Det räddade min dag.
Men, jag vill backa bandet litegrann för dagen innan kom en efterlysning på Facebook: ”Jag har glömt poddar och insulin, och min pod går ut imorgon. Någon som har i Vimmerbytrakten?” Personen hade redan fått svar, men skulle då behöva avbryta vistelsen på Astrid Lindgrens Värld och åka fem mil enkel resa för att hämta. Och vi som skulle till Astrid Lindgrens Värld, har poddar, och skulle det visa sig, samma insulinsort! Så himla enkelt för oss, så viktigt för efterlysaren.
Vi träffades vid Lilla Gubben vid Villa Villekulla. Amanda räckte över två poddar och en insulinampull, och sedan jämförde de båda diabeteskollegorna glatt sina podprydda ben.
Det känns så superbra att hjälpa till. Såklart gick tankarna till när vi själva behövde hjälp på sportlovet, då när magsjukan överföll familjen och vi hade tagit med alldeles för få ketonstickor. En efterlysning på facebook och 30 minuter senare hängde en påse med ketonstickor på en ytterdörr, klar för avhämtning. En diabetiker är som vem som helst, så länge hen får insulin och inte är sjuk. Men det kan gå så snabbt, så snabbt från ett normaltillstånd till en nödsituation, och det vet vi alla som lever med det. Därför känns det så otroligt bra att kunna hjälpa till när det behövs. Därför blir jag rörd till tårar när någon annan sträcker ut sin hand till oss, för att hjälpa min urstarka men sårbara dotter. Vi har en speciell gemenskap.
Vi hade en härlig dag på ALV. Solen sken, Kling och Klang var lika snurriga som vanligt, dammsugarna smakade fantastiskt och livet lekte. När vi kom hem bytte vi pod. Inspirerad av dagen blev det en Pippi Långstrump ritad med nagellack. (Tur att dottern inte är så kräsen ännu, men man såg i alla fall vem det föreställde…)
Lämna ett svar