» » Magsjuka del 2: Sårbarhet och hjälpsamhet

Magsjuka del 2: Sårbarhet och hjälpsamhet

Del 1 hittar du här.

skidor
Skidkul!

På lördagen var alla pigga och vi åkte skidor och roade oss. Rasmus åt och fick behålla maten och på Amanda märktes inget mer än att blodsockret låg pressat. Det ser vi ofta när det går magsjuka på skola och fritids, men det är sällan det bryter ut på henne. Vi höll alla tummar och tår för att det skulle stanna här, fortfarande väl medvetna om att vi inte skulle klara oss själva om hon började kräkas på samma sätt som Rasmus gjort.

Söndag morgon kl. 05. Amanda kastade sig fram och tillbaka i sängen och sov extremt oroligt. Jag gick ner och la mig bredvid henne och vi ställde hinken alldeles intill. Varken Hugo eller jag sov mer den natten. Amanda hade ont i magen, klagade på dålig smak i munnen, var törstig men ville sedan inte dricka. Hon visade alla tecken på att något var på gång. Vid halv sju vaknade hon till helt med orden: ”Mamma, sluta kör rally!”. Sedan var hon pigg och glad och vi åt frukost och funderade på om vi skulle våga åka hem idag trots allt. Kanske var det över nu hos alla? Men när Amanda nästan ätit klart klagade hon på ont i magen igen och sa att hon vill gå och lägga sig – och när Amanda säger att hon vill gå och lägga sig, då vet man att något är fel.

Vi funderade fram och tillbaka och kom fram till att Rasmus och jag skulle åka hem i alla fall. Om magsjukan bröt ut vore det på ett sätt lättare att vara en förälder på ett barn tänkte vi, och dessutom har vi djur att ta hand om hemma. Rasmus hade inte kräkts på över 36 timmar, och den där sista kräksen trodde vi var för att magen var känslig efter magsjukan. Han var pigg och åt glatt. (Vi borde ha stannat ett dygn till, men det är ju alltid lätt att vara efterklok.)

sockertoppen
Vi fick syn på den här kärran, och Amandas glädje när hon fick höra om Sockertoppen och Robin Bryntesson gick inte att ta miste på. Tyvärr vågade vi inte söka upp honom med tanke på omständigheterna.

På bussen fick jag ofta rapporter från sjukstugan. Det gick upp och ner, men det var ingen tvekan om att Amanda mådde illa. Hon hade till och med sovit lite på förmiddagen. Hugo hade kollat hur många ketonstickor vi hade med oss. Fem. Det var på tok för få om denna magsjuka XL bröt ut! Vi ville inte riskera att stå utan ketonstickor på natten om hon kräktes, för det är med dem vi avgör om vi måste åka in till sjukhus eller inte. Så jag gjorde en efterlysning på facebook. Jag fick svar direkt: ”Får jag dela i Dalagruppen?” Ja, supergärna! En halvtimme senare fick jag ett meddelande på messenger: ”Vi bor i Malung. Är det sådana här stickor ni behöver?”

Jag började nästan gråta. Det är så fantastiskt, en halvtimme efter vårt nödrop hade vi fått napp! Det är verkligen inte första gången jag ser detta hända, även om det är första gången jag behövde hjälpen själv. Hur kommer det sig att diabetesfolk är så extra hjälpsamma? Jag har funderat på det, och jag tror att det handlar om sårbarhet. Som diabetiker mår man oftast bra (även om det ligger mycket arbete bakom), men det behövs så lite, så lite för att det ska uppstå en akut situation. Det räcker med en liten tabbe: ett glömt hjälpmedel, en strulande pump, ett fruset insulin, en vanlig magsjuka… Att det behövs så lite, det vet alla ända in i själen, och därför är man beredd att göra mycket för en meddiabetiker i nöd. Typ 1:or är sårbara, och det ger en särskild gemenskap.

När Rasmus och jag hade en halvtimme kvar på tåget kräktes han. Igen. Det är inte sant, tänkte jag, men kände rent fysiskt att det var det ju. Vi sanerade så gott vi kunde. Jag fick hjälp av en gudabenådad medpassagerare, och som tack lovade jag henne att göra detsamma för någon annan som hamnar i samma knipa. Återigen kände jag den värmande glädjen över att någon hjälper till trots att hon egentligen inte har någon skyldighet att göra det alls. Jag hade med ett klädombyte till Rasmus, men inte till mig. Jag satt på en plastpåse och körde hem den knappa timme som var kvar av resan. Jag luktade inte smultron precis. Vi skulle ha handlat på vägen hem, men det blev förstås inget av med det. Tur att vi har stora förråd.

Två timmar senare hade vi varmvatten (vi eldar själva) och jag tog en mycket efterlängtad dusch. Rasmus mådde bra. Tvättmaskinen jobbade för fullt. Amanda mådde också bättre uppe i Malung. Hon kräktes aldrig och vi behövde inte ketonstickorna. Faran verkade vara över, tack och lov, för det hade känts eländigt om hon hamnat med dropp i Falun. Och ändå känner jag den återigen, den där tacksamheten över att hjälpen finns där när vi behöver den, både från meddiabetiker och från sjukvården. När gränsen mellan en akut situation och att allt är lugnt är vag är det skönt att inte vara ensam.

spel
Vab-spel – mysigt!

Sedan igår är karantänen hävd. Över 72 timmar efter senaste (helt oväntade) kräksen är båda barnen åter på skola, förskola och fritids. Magsjukan florerar där hos både barn och vuxna, men vi hoppas att vi har gjort vårt nu. I vanliga fall är jag inte så orolig för magsjuka, men den variant som går här nu är så brutal. Jag hoppas att Amandas beryktade envishet bekämpar alla virus så att vi kommer ut ur vabruari med flaggan i topp.

Amandas diabetes utlöstes av magsjuka. Tankarna vandrar nu, och jag vet att både jag och Hugo kommer att vara extra observanta på lillmisters drickande den närmaste månaden. Vi är inte precis oroliga, men tanken finns alltid i bakhuvudet.

Och från och med nu ska vi alltid ha med oss fler än fem ketonstickor när vi reser iväg, jajamen.

eld
Vab-brasa – även det mysigt!

 

Ps. Jag vet att det är känsligt det här med magsjuka, och det är säkert en och annan av er läsare som reagerar och tycker att vi var oansvariga som åkte hem med Rasmus efter 36 timmar. Med facit i hand borde vi som sagt ha väntat, men vi var helt säkra på att han hade kräkts färdigt. Vi har inte tidigare varit med om en magsjuka där det kommer en eftersläntrare efter 20 timmar och sedan ytterligare en efter nästan 48 timmar. Kanske blev han lite åksjuk när magen var extra känslig, vem vet? Jag har skrivit mer om magsjuka och dess smittovägar här (se flikarna) och gör utifrån min research bedömningen att han inte smittar så länge han håller god handhygien, inte suger på samma saker som medpassagerarna och inte kräks (vilket han tyvärr gjorde). Att hålla 72-timmarsgränsen på förskolan är däremot en självklarhet, eftersom det är en helt annan situation där.

Leave a Reply