» » Hemma igen

Hemma igen

Ödlekompis vid huset

Tågluff del 7

Halv sju på lördagmorgonen ringde klockan. Det mesta var redan ihoppackat, och vi hade skakat myrorna som vi haft som rumskamrater i huset ur väskor och kläder så gott vi kunde. Sista dagen i det stora, toscanska stenhuset Casenovole tog vi det lugnt. Jag tränade medan Hugo och barnen besökte ett närliggande naturreservat. Där i närheten hittade de ett stort hjorthorn som de tog med sig hem för vidare transport mot Sverige. Det är sällan man hittar så fina bockhorn, och vi skulle ju ändå bara åka hem… Resten av dagen bestod av bad, sol, packning och matsäcksfix.

Det kändes sorgligt att lämna huset. Såklart, för det betydde att det bara var hemresan kvar. Jag var i alla fall glad att även den är ett äventyr och inte bara en ren transport. Vi sa hejdå till våra huskompisar, och sedan skjutsade morfar oss in till stationen i Siena. Han och de andra skulle vidare söderöver. Med väskorna fulla av litervis med olivolja, matsäck, diverse alkoholhaltiga drycker och kläder, diabetesgrejer, böcker samt ett hjorthorn XL fastspänt på utsidan påbörjade vi resan hemåt. Hugos storrygga vägde 26 kg, min 25 kg. Men vi skulle ju inte ta några långpromenader med dem…

I väntan på tåget i Siena

Ungarna åker tåg som om de inte gjort annat och allt gick väldigt smidigt. Siena-Florens-Padova-Innsbruck-Hamburg-Köpenhamn-Nässjö var våra etapper. I Florens tänkte vi gå till en park och springa av oss en timme, men det regnade så vi satte oss i ett hörn på golvet och åt frukt och glass istället. Ungarna protesterade inte mot det.

alperna_utanfor_taget
Vackra berg utanför tågfönstret

I Padova satte vi oss på ett nytt golv och barnen sprang omkring medan folk avlöste varandra på ett piano som stod för allmän spelning i stationshuset. Pianon i stationshus är vanligt här, och det är en fantastiskt trevlig tradition måste jag säga!

På resan mellan Padova och Innsbruck hade jag svårt att slita blicken från fönstret. Det är så vackert! Alper med snö på toppen, skog en bit ner och så öppna marker insprängda här och där. Byarna ligger liksom utkastade på lämpliga plättar och samtliga har ett smalt och högt kyrktorn som sticker upp över alla hus.

 

I Innsbruck hade vi två timmar innan nattåget skulle gå. Det började bli sent för barnen och det gällde att med alla medel hålla deras respektive humör uppe. Vi gick någon kilometer till en park där Amanda genast satte igång att laga mat med löv och pinnar och Rasmus kutade omkring. Länge tittade vi på en liten mus som oblygt letade mat under en bänk mittemot. När solen gick ner blev det kallt och vi tog lite nattamat på vägen till stationen.

Kvart i nio rullade tåget iväg. Vi försökte putta omkull våra rödögda ungar så fort vi kunde, men de skulle förstås klättra och undersöka hela kupén först, biljetter skulle kollas och vi skulle begripa hur sängarna fungerade. När ungarna väl slocknat kom polisen och tjoade att det var passkontroll. Men, jag tror inte ens att en brasskvartett i vår kupé hade kunnat få liv i dem vid det laget, och poliserna sänkte sina röster åtskilliga hack när de såg våra snusande juveler. Den här gången hade vi en egen kupé, och eftersom det var en sovvagn hade de till och med lyxat till det med säkerhetsanordningar minsann! Så Amanda och jag låg i mittenslafen och trängdes medan de andra fick varsin egen bädd. Att Hugo kunde sova något alls med två ungar i samma säng på vägen ner framstod alltmer som en gåta för mig. Det pep hela natten och Amanda prejade ut mig så gott hon förmådde.

 

Sista lunchen med kikärtor, majs och oliver (i alla fall på just den här resan)

Frukost på tåget, och sedan var vi i Hamburg. Söndag morgon och en timme över. Vi gick på chans ut på stan och konstaterade att de smala gränderna i Italien kändes långt borta. Här var det modernt, brett och fyrkantigt; vi började närma oss våra egna breddgrader igen. Dessutom pratade folk svenska och danska på nästa tåg som vi klev på. Det är alltid lika konstigt när man plötsligt passerar gränsen till ens eget språk.

Kul med modelljärnväg i Köpenhamn!

I Köpenhamn parkerade vi återigen oss och våra väskor på ett golv. Bredvid fanns en modelljärnväg, och med tanke på med vilken entusiasm ungarna kutade runt och kikade på den (särskilt när någon la i pengar och tågen körde!) så tror jag inte att vi behöver oroa oss för att vi tråkat ut våra barn med tåg i alla fall…

I Sverige, nästan framme i Nässjö, plingade det till i högtalaren och vi fick höra att det var signalfel och att tåget måste åka med reducerad fart. Barnen var så fruktansvärt trötta vid det här laget, och Amandas blodsocker låg högt. Hon var lindrigt sagt speedad, och vi hade fullt sjå att hålla utbrotten på mattan. Vi fick hjälp av några medresenärer som vår übersociala unge la beslag på. Tack till er, jag tror ni fick det ganska mycket lugnare när vi klev av! Tjugo över åtta rullade vi in på vår slutstation, och där stod farmor och väntade på oss med vår bil. Ett glatt återseende förstås! 15 minuter senare sov barnen i sina bilstolar.

 

Resans poddar

Vi var hemma igen. Det var söndag kväll och vi lyfte in barnen till sina egna sängar, packade upp en del, tog in ägg från hönsen och kraschade sedan rakt in i vardagen på måndag morgon. Vi var nog alla lite trötta, men jag känner att jag har vilat. Vi har bytt miljö totalt, umgåtts massor med varandra, fått lite fräknar, sett roliga och vackra saker, utmanats och testat gränser. Nu får vi njuta av våren, som verkar tagit semester ungefär samtidigt som oss, och såklart fortsätta vårt envisa, månadssparande så att vi så småningom kan fundera på nästa resmål…

Hand i hand, i Italien

Leave a Reply