Tågluff del 6
Så var det då dags för näst sista etappen av vår resa. I Siena hämtade vi klockan 12 ut en bil på en förvirrad uthyrningsfirma, fick som vanligt fel bilstolar till barnen men lyckades i alla fall manövrera oss genom den italienska trafiken till vårt gamla boende där vi hämtade våra väskor. Sedan snirklade vi oss vidare till en stor matvaruaffär där vi också utfordrade våra superhungriga barn. Vi handlade basvaror för den kommande veckan och bar ut kasse efter kasse till bilen. Till sist satt vi ganska inklämda.
Vi styrde kosan mot Casanovole, det hus som den kommande veckan skulle vara vårt hem. 40 skakiga minuter senare kom vi fram till detta stora stenhus som ligger på en höjd i det Toscanska landskapet. Vi blev välkomnade och runtvisade, packade in varor i kylen och sedan gav sig Hugo iväg för att hämta morfar med fru och två vänner vid tåget. Under tiden provade barnen den iskalla poolen och värmde sedan upp sig i badkaret inomhus medan jag lagade mat med ena handen och pimpade och fyllde pod med den andra. Vi hade precis satt podden, och sparrissåsen var klar när gänget anlände från två dygns tågåkande med försening (i Sverige…) och oplanerat korta hotellnätter.
Nu började verkligen en ny fas av resan i och med att vi var sex vuxna på två barn och dessutom skulle vara på samma ställe i sju dagar. Barnen var glada att träffa andra än oss, och de första dagarna såg vi inte till dem så mycket… Vi bor avsides, och dagarna består av att njuta av solen när den är framme, träna, läsa bok (!), äta god mat, spela kort med barnen (Rasmus: ”Titta vad jag fick, en åtta!” när spelet går ut på att gissa och ta kort från varandra), åka på ett fåtal mindre utflykter i närheten, spana på ödlor, kunna ta sig en kopp te eller kaffe när man vill och lägga sig tidigt på kvällen. Otroligt skönt både för oss och för barnen.
Det finns ingen mobilmottagning här i huset, och det innebär att papegojan som fångar in värdena från Amandas sensor inte fungerar. Det har den faktiskt gjort tidigare på resan, trots att kontantkortet som sitter i den är laddat med max femtio kronor. Mycket data drar den alltså inte. Men hela systemet bygger på att den kan surfa, och det kan den inte här. Det gör henne mer bunden till oss, för annars hade vi lättare kunnat skicka med henne på saker och följt blodsockret på distans och ringt när något behövde göras. Men det går inte att ringa heller, så det hela är ganska enkelt. Det är mycket speciellt att ha ett diabetesbarn.
Sensorerna på den här resan har inte varit superbra. De visar ofta fel och hänger inte med i svängarna. Det känns som en sämre batch. Vi har även funderingar på om insulinet i podden blir sämre efter ett par dagar med sol. Spontant borde ju en pod vara mer känslig än en slangpump eftersom den sitter så nära kroppen hela tiden och sällan är i skuggan. Men jag vet inte, som vanligt finns inget facit, det är bara spekuleringar.
I början sov barnen i ett rum och vi föräldrar i ett annat. Men det blev för mycket spring på nätterna, så nu sover vi med en unge var. Men men, det kommer väl en dag när vi kan sova i samma säng igen.
Tiden har forsat fram här i huset, precis som jag trodde att den skulle göra när vi var längre tid på samma plats. Idag är det sista dagen, och vi hoppas att vi tar avsked av Casanovole med en stor sol. Det kan vi vara värda efter tre ovanligt kalla veckor i södra Europa. Men vi ska verkligen inte klaga, jag har förstått att ni hemma i Sverige haft det ännu kallare… Vi har fått ett rejält break från vardagen och dessutom fått smaka på våren och sommaren. Det är förväntans tider, vinteroverallerna ska tvättas och hängas undan, trädgårdsmöblerna tas fram. Jag undrar hur långt de fröer jag satte innan vi åkte har kommit? Men stopp! Nu går jag händelserna i förväg! Jag har just tränat och ska nu hoppa in i duschen, smörja in mig med solskydd och sedan kolla läget nere vid poolen. Hemmet är fortfarande långt bort, Toscana är här!
Lämna ett svar