(Här finns Del 1, Del 2 och Del 3 i sommarföljetongen.)
Redan första semesterveckan började Amanda trilskas med maten. I två veckors tid fick vi kämpa för att få i henne något alls. Sedan fick vi förklaringen: bältros. Ytterligare en vecka slogs vi mot aptitlöshet, kräkningar och ett blodsocker som var skrämmande lågt. Först nu, fyra veckor efter bältrosdiagnosen är vi tillbaka på helt normala insulindoser. Vi hann få en halv veckas snudd på normal tillvaro innan lillebror Rasmus fick vattkoppor*. För säkerhets skull fick han flera hundra koppor, och från det att den första blåsan syntes till att den sista blev skorpa gick det två veckor. Ergo: hela vår semester har gått åt till att vårda sjuka barn. Hugo fick inleda terminen med att vabba med Rasmus en dag medan sista koppan övergick till smittlös skorpa. Själv var jag i skolan med Amanda under tiden.
Som tur var hade vi inte mycket planerat. Några besök blev inställda, men de flesta av våra gäster hade haft vattkoppor och behövde inte oroa sig. Vi lyckades ta oss till Gotland när det var Medeltidsvecka, men Rasmus fick skrota hemma på gården hos mormor medan vi andra åkte in till medeltiden i olika konstellationer.
Semestertider ska vara vilotider, men jag vet inte jag. Nätterna har varit mer kaotiska än vanligt, särskilt för Rasmus som plågats av alla vattkoppor. Oron har tärt på oss vuxna. Vi är normalt inte särskilt nojiga av oss, men de tre veckorna när Amanda inte ville äta och blodsockret vägrade stiga, då var vi både ledsna och oroliga. Som vanligt försökte vi att inget visa för Amanda, men ibland gick jag undan och grät. Vi förstod ju att Amandas kroppsegna sockerreserver till slut blev tömda och att kramp och medvetslöshet kunde slå till egentligen när som helst. Då går man på tå betydligt mer än vanligt och tankarna cirklar ständigt kring Amanda, socker, mat och ketoner.
Det gick ju bra allting. Vi redde upp blodsockret, och även om vi hade en sjukhusväska packad om det skulle bli akut så behövde vi aldrig åka in. Och stackars prickiga Rasmus hade det tufft med koppor i ögon, öron, näsa, under fötterna och överallt utom i munnen, men där handlade det för vår del ”bara” om att trösta och lindra. Ingen oro för mat (han äter väl när han blir hungrig), knasigt blodsocker eller ketoner. (Det var skillnad när Amanda var lika prickig.)
Farmor hade barnen i ett par dagar över vår bröllopsdag i somras, och visst var det skönt att slippa vara uppe i bältrosen hela tiden, men särskilt avslappnat var det ändå inte för oss. I lördags lämnade vi barnen hos farmor och farfar igen, för nu var det dags för revansch. Sedan tog Hugo med mig på en överraskningstripp till Linköping, utan minsta tanke på sjukhuset – vilken skillnad! Strax innan Linköping såg jag en skylt bredvid vägen om att Lars Winnerbäck skulle ha konsert på kvällen, och då förstod jag minsann vad Hugo planerat! Jag blev väldigt glad, minns inte när jag var på konsert senast. Vi gick på restaurang innan, och visst pratade vi lite om barnen, men där fanns ingen oro som gnagde och vårt samtal dominerades på intet sätt av diabetessnack. Hugo skötte barnvaktskontakten och jag var helt ledig.
Konserten var fantastisk! Först i efterhand förstod jag vilka kanonbra platser vi hade. Det var 15 200 personer på konserten, och vi stod i fjärde raden närmast scenen. Jag kände mig som 20 år igen. 🙂 (När vi trötta damp i säng vid halv två-tiden kände jag mig mer som 95…) Att tätt tillsammans få dela den eufori som uppstår när man står mitt i musiken, att få sjunga sig hes, att få kliva ut ur den dagliga rushen ett tag och känna att vi två föräldrar inte bara är ett praktiskt väloljat team utan faktisk har en gemenskap som är större än så, att få vara bara vi utan någon som ständigt rycker i oss – det var faktiskt alldeles, alldeles underbart. En liten snabb-batteriladdning så här inför att vardagen drar igång med full kraft.
*Bältros uppstår när ens egna vattkoppsvirus vaknar till liv. Bältros kan inte orsaka bältros hos någon annan, men det kan däremot smitta med vattkoppor till någon som inte haft det.
Lämna ett svar