» » Del 1: När inget smakar

Del 1: När inget smakar

Det smög sig på, som det brukar. Amanda blev allt mer ointresserad av mat, och vi blev rätt irriterade över att vi skulle behöva sitta och mata en femåring som ska börja förskoleklass till hösten. Ett par dagar senare åt hon ingenting. Vi plockade fram hela vår arsenal av tålamod och idéer: Vi trugade och skämde bort, blev arga ibland, matade och hjälpte till, men trots att vi la upp docktallriksstora portioner ville hon inte äta upp. Handis pep och pep och visade bara röda prickar. Det blev snart uppenbart att vi var tvungna att servera precis vad som helst som hon kunde tänka sig att äta. Vi dukade fram allt sådant som normalt innebär en katastrof för blodsockret: banan, sockerkräm, honung, sockerglass, sockermaränger… Men inget smakade gott, ingenting alls ville hon ha.

nar_bs_ar_pressat
Världens konstigaste lunch? Vi dukade fram sådant vi vet att Amanda gillar. En liiiten skål med yoghurt och lingonsylt, två mozzarellakuber, några frusna ärtor och en bananpeng var allt som gick ner. Och då fick vi truga.

Hon mådde inte illa, hade inte ont någonstans, hade inte feber, men ändå ville hon inte äta. Hon var trött och slö förstås, men ändå på benen. Hon piggnade till ibland, särskilt när vi lyckats få i henne lite mat, men de röda ringarna kring hennes ögon avslöjade att något var fel. Blodsockret låg som ett sträck på lågt och vi matade på med socker och honung. I onsdags sa Amanda för första gången någonsin: ”Mamma, jag vill inte ha mer socker nu!”. Då hade vi nyss tagit blodis och uppmätt det lägsta värdet på flera år: 1,9. Detta trots att basen var halverad, att frukostinsulinet var en bråkdel av vad det borde vara och att hon fått sött till frukost, något som i vanliga fall leder till att blodsockret går i taket.

I torsdags förmiddag åkte vi till simskolan. Hon orkade inte med den inledande leken, och vi tog blodis: 2,9. Hon fick två sockerbitar (mer än normalt). Tio minuter senare var de andra barnen i vattnet, och jag frågade Amanda om hon var redo att hoppa i. Det var hon inte, och jag tog ett nytt blodis: 2,8. Mera socker. Ytterligare tio minuter senare frågade jag igen, men Amanda sa nej. Jag tog ett blodis till: 3,4. När Amanda piggnat på sig så pass att hon ville hoppa i vattnet var det bara fem minuter kvar. Jag satt på bryggan och kände mig maktlös och tårögd. Hon hade 50 % i bas, fått alldeles för lite frukostinsulin, ätit lite sockerkräm till förmiddagsmellis och ändå blev det så här. Vad sjutton är det som händer?

korsbar
Vi har en massa körsbär i år, och i vanliga fall älskar Amanda dem. Men inte nu, hon har knappt smakat dem.

Första kontakten med diabetesteamet hade vi efter det. De lyssnade och gav lite råd. Sa att vi gjorde rätt och tipsade om att hon kanske hade svamp i munnen eftersom allt smakade konstigt? Så vi ringde vårdcentralen och fick en tid: ”Men ni vet väl att ni inte kan få någon hjälp med doseringar och sådant? Då måste ni vända er till sjukhuset!” Jo, vi vet det, och även om det känns som att de inte vill ta i Amanda med tång på vårdcentralen för att de är livrädda för hennes typ 1-diagnos så är vi ändå tacksamma att de förstår sina gränser och inte engagerar sig i själva diabetesen.

Hyrläkaren tittade Amanda i munnen och trodde inte på svamp. Hon ringde en barnspecialist som sa att svamp är vanligt på barn, och efter det skrev hon i alla fall ut ett antisvamprecept. De två bettliknande märkena Amanda hade på ryggen hade vi inte en tanke på att visa…

Del 2: Vi fattar ingenting

Del 3: Facit

Leave a Reply