(Läs även del 1 för att få ett sammanhang)
Hugo skulle överraska mig på vår bröllopsdag. Han hade sedan länge ordnat barnvakt till barnen i två nätter, och vi skulle både roa oss och arbeta på lite här hemma. Han var tvungen att avslöja sina planer i förväg, för vi måste ju tillsammans diskutera om vi vågade lämna bort Amanda nu när hon åt så infernaliskt dåligt. Vi resonerade fram och tillbaka, och kom till slut fram till att det vore extra skönt med avlastning nu eftersom det är så mycket mattjat hela tiden. En farmor kan skämma bort och klema på ett sätt som är svårt för oss föräldrar. Hon har dessutom ett intakt tålamod och lite extra ork. Och vi är ju i alldeles i närheten om det går åt pipan. Alltid redo, som bekant.
Så vi lämnade bort barnen. Vi slungade honung, var ute i naturen, rådde om varandra litegrann och pratade i telefon med barnvakten många gånger per dag och någon gång på natten. För att inte ha något diabetesbarn hemma blev det oproportionerligt mycket diabetesprat…
På fredag eftermiddag ringde farmor: Amanda hade kräks i bilen. Tömt hela magen på allt sitt innehåll. Den ramsa som spelades upp i mitt huvud ska jag inte återge, men lägg in en rejält stor portion oro och frustration så förstår du nog ungefär hur den lät. Ett antal tårar blev det också. Stackars lilla unge, vad är det som händer med dig? Varför ligger blodsockret så pressat och varför vill du inte äta? Hade inte diabetesen funnits där hade vi också varit oroliga, men inte hälften så mycket. Hur går det med sockerreserverna egentligen? De måste ju vara slut snart – och så en kräks på det!
Amanda satt tydligen i badkaret och var pigg och glad. Hon fick banan och socker och det stannade i magen. Ketonprovet visade ett okej värde, så det var inte ketonförgiftning. Kan det ha varit vanlig, simpel åksjuka?
Vi funderade fram och tillbaka på hur vi skulle göra. Vi var mitt uppe i honungsslungningen. Borde en av oss hämta henne? Samtidigt var ju läget som tidigare, om det var åksjuka. Den enda vi kunde göra var att mata på med allt vi kunde få i henne, och det kunde farmor göra lika gärna som vi. Amanda själv ville vara kvar. Vi packade en väska så att vi kunde kasta oss iväg om det behövdes, antingen till Eksjö eller till sjukhuset i Linköping. På minsta signal från farmor kunde vi lämna hemmet inom ett par minuter.
Så vi fortsatte vår ”lediga” tid. Hugo gav mig två alternativ för lördagen: antingen åker vi till Astrid Lindgrens Värld utan barn, eller så paddlar vi kajak. Kajakpaddlingen var lockande, men vi var överens om att vi inte ville ge oss ut i naturen ifall något skulle hända med Amanda. Där blev startsträckan för lång, så vi åkte till ALV istället. Kan man göra det utan barn som alibi? Jajamen, särskilt om man har årskort och det dessutom finns småbarnsförbjudna föreställningar som man gärna vill se! Vimmerby ligger också på godkänt avstånd från både Eksjö och Linköping.
Vi avnjöt fantastiska Bröderna Lejonhjärta och såg Mattis och Borka göra upp om hövdingaskapet utanför Mattisborgen. Förutom de vanliga kontakterna med barnvakten inträffade inget oväntat. Vi hade ständig koll på mobilen. Efter middagen dök våra barn upp i Vimmerby. Jag visste inget om vad som stod på schemat, men det visade sig att vi alla tillsammans skulle gå på en konsert på kvällen. Men först var det poddbyte på Hugos jobb. När vi träffades visade farmor Amandas rygg. De två ”myggbetten” hade blivit kluster av knottror och blåsliknande småsår. De såg inte särskilt märkvärdiga ut, värmeeksem tänkte jag, men farmor, som är pensionerad sjuksköterska, var bekymrad.
Lämna ett svar