» » Beredd på kramp

Beredd på kramp

Nu och då dyker det upp berättelser om krampande och medvetslösa barn, ungdomar och enstaka vuxna i mitt digitala diabetesnätverk. En del beskriver utförligt hur det gick till, säkert som en form av bearbetning. Jag slukar varje ord, och tårarna och snoret rinner ofelbart. Det jag läser går rakt in i hjärtat, för jag vet att det kan drabba oss. Det är inget jag går runt och är orolig för, men när omständigheterna är emot en kan det gå fort, så det är en ständigt närvarande realitet. Det blev tydligt denna konstiga sommar när bältrosen åt upp alla normala blodsockervärden i över en månads tid och vi till sist visste att leverns sockerreserver måste ha tagit slut.

Varför läser jag då så noga? Varför följer jag kommentarerna till inlägget? Det handlar inte i första hand om självspäkning, det handlar om förberedelse. Om det händer Amanda måste jag vara iskall. Då kan jag inte stå i ett hörn och gråta i panik. Då måste jag kliva ur mig själv och agera rationellt. Ska jag kunna klara det måste jag ha gått igenom i mitt huvud vad som kan hända och vad jag ska göra.

a_feber3
Låg

 

Så, det här är vad jag går igenom i mitt huvud:

När man krampar ger man ifrån sig förfärliga, omänskliga ljud. Man blir stel och rycker i armar och ben. Man kan tugga fradga. Man kan bita sig i tungan eller kinden och börja blöda ur munnen. Ögonen rullar och lyser av panik. Man kan sluta andas och bli blå i ansiktet. Man kan inte hålla fast en krampande människa, inte ens ett barn, kraften är för stor. Man dör inte av en kramp som beror på lågt blodsocker, förutsatt att man inte är i vatten förstås. Förutsatt att man får hjälp förstås.

(I huvudet ett mantra på repeat: Hon dör inte, hon dör inte, hon dör inte.)

Jag ska se till att hon ligger på golvet och inte kan ramla ner från något. Jag ska kolla att inga vassa hörn finns i närheten. Jag ska ringa 112. Jag ska springa efter glucagonsprutan som ligger längst upp i dörren, i kylen. Jag ska spruta in vätskan i ampullen med pulver. Jag ska skaka tills det löst sig. Jag ska suga upp hälften med sprutan. Jag ska sticka in sprutan med den stora nålen i låret på Amanda och trycka in vätskan, långsamt om det är möjligt.

(Hon dör inte, hon dör inte, hon dör inte.)

Om hon slutar andas och blir blå ska jag ha is i magen. Det är krampen som gör att andningsmusklerna låser sig. När blodsockret sjunker tillräckligt lågt klarar kroppen inte av att krampa utan blir medvetslös istället. Då slappnar musklerna av och hon börjar andas igen.

(Så säger Amandas läkare, och jag klamrar mig fast vid det.)

När Amanda vaknar till (för det gör nästan alla ett kort tag) ska jag vara beredd med flytande socker. Massa socker. Om jag vet att hon har svalt kan jag vara lugn även om hon förlorar medvetandet igen. Då är sockret på väg ut i blodet och livet kommer att vända åter till min dotters kropp. Hon kommer att vakna igen.

IMG_3911

Förmodligen kommer allt detta hända innan ambulansen nått oss, men jag kommer ändå att känna en enorm lättnad när de kommer. Förmodligen kommer vi att åka in till sjukhuset för observation. Förmodligen kommer Amanda att ha ont i huvudet och må dåligt, kanske kommer hon att kräkas. Förmodligen kommer hon att få en rekyl från helvetet. Förmodligen kommer hon att känna sig mörbultad, som om hon just blivit överkörd av en ångvält. Förmodligen kommer hon att ha en rejäl minneslucka.

Någonstans på vägen måste jag bli av med Rasmus om jag är ensam hemma med båda barnen. Tur att vi har grannar. Hoppas de är hemma.

När kvällen kommer och barnen sover ska jag gråta tills inga tårar längre finns kvar. Och prisa livet. Och sjukvården. Och det välsignade insulinet. Insulinet som ställde till det denna gång, men som varje dag ser till att vi har vår tjej kvar hos oss.

salsten

Jag går igenom detta i huvudet, igen och igen och igen. Så att jag inte står där passiv den där dagen det kanske händer.

3 Responses

  1. Lina
    | Svara

    Så otroligt bra skrivet. Son du säger: mn läser allt hemskt man ser. Tårarna sprutar, man fråga sig: varför läser jag detta? Inte tycker jag om att plåga mig själv? Nej verkligen inte. Inte njuter jag av att vräka ur mig varje detalj om vad som händer mitt barn, nej verkligen inte, men det är är en bra del i läkningsprocessen. Att bearbeta detta jobbiga som kommer följa med en hela livet. Ett sätt att lära sig orka med det. Föe man har ju inget val, mitt barn har inget val. Vi måste orka, måste klara av det! ❤

  2. Susanne
    | Svara

    Min dotter har krampat ett 30-tal gånger. Man vänjer sig aldrig! Men man klarar det. Med ett adrenalinpåslag som får händerna att skaka talar man lugnande och tröstade medan man ger det som behövs. Min tröst är att hon aldrig själv har några minnen av själva krampen. Däremot är det ju hon som får deala med huvudvärken, illamåendet, tröttheten och några timmar senare den enorma hungern. Kram ❤️

  3. Fatuma
    | Svara

    Så bra skrivet Lina , har varit med om detta i flera gånger dotter 14år har krampat några gången i denna året och tappat medvetandet ???????????????? som du skriver den satte sig i minne man glömmer ALDRIG hennes skrik och obehagligt ljud från henne alltid på natten eller tidigt på morgonen hände det så jag törst inte sova länge jag hattar nätter vi måste kämpa tillsammans kram till dig och din barn ❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *