» » Sista fajten om Vårdbidraget

Sista fajten om Vårdbidraget

Jag är faktiskt förbannad. Jag har en lång stubin, men nu känner jag mig trampad på. Vi har ett system med vårdbidrag i Sverige, och det är helt fantastiskt att det finns som stöd för oss med barn som är special. Jag har tidigare skrivit om att det var dags att söka om och att vi fick vänta i nio månader på att få ett preliminärt beslut. Ett beslut som innebar en sänkning från ½ till ¼, då Amanda var 7,5 år gammal. Jag protesterade och lämnade in en loggbok över några dygn i vårt liv, men beslutet stod fast. Vi skickade in en önskan om omprövning av beslutet (där vi bland annat bifogade rätt sorgliga resultat från en hälsoundersökning på oss föräldrar där psykisk ohälsa i form av sömnbrist och stress stack ut rejält), och en månad senare kom beskedet: Beslutet står fast.

Jag slits mellan känslor. Å ena sidan är jag fly förbannad att Försäkringskassan inte ser vårt jobb, att de verkligen inte fattar hur vi har det. Deras motivering är ungefär att: barnet har Diabetes mellitus utan kända komplikationer och har pump och cgm. Dessutom får vi avlastning när hon är i skolan, även om vi alltid är nåbara på telefon. Att vi är uppe i stort sett varje natt, att vi alltid har hjärnan i diabetes mode, att vi ligger steget före i tanken och jämt har med oss extra allt, att maten är regelbunden och anpassad, att vi alltid har en plan om något går galet och att vi är med på aktiviteter som friska barn klarar alldeles själva – det räknas som fullt normalt tydligen. På pappret har vårt barn diabetes utan kända komplikationer, och det är ju bra. Men det säger ingenting om vårt liv, som utan tvekan ut i varje fiber är präglad av hennes diabetes. Vad sjutton krävs det för att man ska få högre vårdbidrag? Att man har barnet inom en decimeters avstånd konstant?

Å andra sidan är det fantastiskt att vi har ett system i Sverige där det finns hjälp att få, och ¼ vårdbidrag är också pengar, om än inte så himla många. Det finns andra barn, med annan typ av problematik som säkert kvalar in mer än vi. Att vi inte ska få ¾ eller helt, det förstår jag. Men vad krävs för att komma upp i ett halvt? Jag vet flera andra diabetesbarn som är äldre än Amanda som har halvt vårdbidrag, och då väcks ilskan igen. Inte för att jag missunnar dem, för det gör jag inte. Men var är rättssäkerheten i detta? Ska det bero på vilken handläggare man har vilket bidrag man får? Hur jämn är (o)kunskapen om diabetes hos handläggarna – egentligen? Jag bjöd in dem att bo med oss ett par dygn, men fick ingen respons på det…

Slutligen. ¼ Vårdbidrag är minimum för ett barn i vår ålder med diabetes. Alltså har alla de (många) timmar och tårar jag lagt ner på att skriva och prata med Försäkringskassan varit helt bortkastade. Det är ganska brutalt att se sin verklighet på pränt. Jag hade kunnat strunta i det och nöja mig med att skicka in läkarintyget och fylla i en kort femminutersblankett. Tack Försäkringskassan för det; ni har just illustrerat vårt liv på ett alldeles ypperligt sätt! För det är inte bara mot er vi fajtas och lägger ner massor av tid, utan också mot skola, ibland mot sjukvården och ibland mot en oförstående omgivning. Jag är så trött på att det överhuvudtaget är en fajt. Varför kan vi inte bara samarbeta?

Jag blir förbannad och trött och känner mig oförstådd. Men nu ska jag försöka släppa det här och gå vidare. Jag har bättre saker att lägga min energi på än på Försäkringskassan. Där har jag stångat pannan blodig klart nu. Eller nja, inte riktigt förresten, för inom ett halvår måste vi söka nytt. För nu har de uppfunnit Omvårdnadsbidraget minsann, och här förs inga ansökningar över även om man har lägstabeloppet. Saker kan ju ha förändrats. Kanske har barnet mirakulöst blivit friskt? *Suck.*

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *