» » Äntligen får hon sticka mig!

Äntligen får hon sticka mig!

Vi har länge kört med Dexcom G4, den välsignade apparaten som nog snudd på har räddat våra liv. I vart fall har den sett till att vi har en hyfsad hälsa i behåll. G4 i kombination med en papegoja som vidarebefordrat värdena till våra telefoner har fungerat toppen. Sedan rätt lång tid har papegojan dock strulat och vår åttaåring har återigen blivit mer bunden till oss när vi inte kunnat bevaka henne på distans. Men nu var det äntligen dags att slopa G4 och hoppa vidare till G6 (som kan skicka värden vidare) då G4-sändaren passerat sitt halvårs garanti. Första G6-sensorn är satt (och har slutat fungera i förtid, men jag hoppas att det var ett undantag), och i och med det blev nämnda sändare från G4 över. Därför har vi nu gjort något vi planerat länge för, nämligen offrat en sensor på mig. Det var med lite vånda eftersom jag vet att alla inte får de hjälpmedel de vill ha och behöver, men jag lugnar mitt samvete med att vi startat om alla sensorer vi kunnat och därmed sparat in åtskilliga sköna kronor i skattepengar. Övriga sensorer som blir över lovar jag att vi ska skicka till bättre behövande. 😉

Bild på en cgm-kurva som ligger mellan 4,2 och 8 mmol.
Min dygnskurva: Här är höglarmet satt på 8 mmol, och låglarmet på 4,2 mmol.

Nu när jag haft min sensor i en vecka har jag några tankar jag vill dela med er. För det första, vilken fin känsla det var att låta min dotter få sticka mig! Jag har ju stuckit henne flera tusentals gånger, ibland mot hennes vilja – så självklart var det hon och ingen annan som skulle trycka in sensornålen i min arm. Hon var så exalterad över att få göra det, det var stort för henne. Och äntligen fick jag känna hur det kändes! Till min stora glädje gjorde det betydligt mindre ont än jag trodde att det skulle göra. Och när nålen väl var utdragen och bara själva sensortråden kvar kändes den inte alls. Amanda klickade i sändaren och sedan var det bara att vänta de berömda två timmarna innan värdena dök upp på skärmen. Ganska snart stod det uppenbara klart, nämligen att jag har så orättvist bra blodsockervärden jämfört med min lilla tjej, oavsett vad jag gör. Jag har ungefär samma värde när jag är ute och springer som när jag äter godis. Ååååh, vad jag önskar att jag kunde byta med henne! Jag skulle göra det varje dag i veckan, om det bara gick.

Jag har stängt av alla larm på handis, utom det låg-låga larm som inte går att stänga av. Så inte nog med att jag vaknar av Amandas blodsockerlarm nattetid, jag har också enstaka gånger fått kvittera mina egna larm eftersom blodsockret (vilket är helt naturligt) går ner under natten. En utomordentligt märklig känsla.

Hur många gånger jag har fastnat i med sensorn? Tja, det händer precis varje gång jag tar på eller av ett plagg som går över armarna. Jag känner inte alls att den sitter på armen och har inte en tanke på att vara försiktig. Det där vänjer man sig uppenbarligen vid för Amanda fastnar i stort sett aldrig. Den verkar dock som tur är tåla en hel del ryck. Jag har prövat den ganska hårt, bland annat mot flera dörrkarmar…

Och japp, jag har glömt att ta med mig handis. Den låg hemma och pep efter mig en hel eftermiddag när jag var inne i stan med Amanda på hennes teater. Senast i morse glömde jag den i bilen efter att jag lämnat barnen och kom på det 50 minuter senare. Det är inte lätt att alltid få med sig allting, sanna mina ord.

Jag har också ett flertal gånger hajat till när jag sett min arm i spegeln – reagerat på att det sitter något på den, och jag har fått en lite ökad känsla för vad folk verkligen menar när de glatt postar bilder på avdragna pumpar och sensorer när de genomför totalbyten och jublar över att få duscha ”nakna”.

Två sensorer i familjen

För att inte slösa på diagrejer har jag inte brytt mig om att kalibrera. Men igår ville Amanda kalibrera på mig, och jag sa förstås ja. Jag bad henne hämta grejerna, men det tyckte hon att jag kunde göra själv. Så jag avbröt matlagningen och gick och hämtade kalibreringskitet. När jag kom tillbaka var hon upptagen med något annat, så jag fortsatte med mitt. Sedan kom hon på att det var dags, och jag fick avbryta igen, tvätta händerna, torka av dem noggrant och inställa mig för stick i handen. Då var batteriet slut i mätaren och jag fick gå och hämta ett nytt. Efter det gick det galant. Detta är ingen konstig procedur för den som lever med diabetes, och inte heller för mig såklart. Det var dock tankeväckande att vara på andra sidan, att vara den som blir avbruten, den som ”måste” kalibrera nu på en gång. Jag blev extra tacksam över att vi tänkt på att köra policyn att vi ska komma till henne och inte hon till oss när vi gör något med hennes diabetes. För jag skulle ta mig tusan bli galen om jag blev avbruten så här flera gånger om dagen, när som helst.

Jag är glad att vi gjorde detta, mest för Amandas skull. Att hon får visa mig något och vara den som vet, och få dela det med mig. Att vi nu för en liten tid har en varsin sensor på våra armar, att jag får vara solidarisk med henne – den upplevelsen vill jag inte vara utan. Det är ändå så mycket jag inte kan förstå; som hur det känns i kroppen när blodsockret är högt eller lågt, eller faller eller stiger snabbt. Som hur det är att vara övervakad konstant eller att kunna bli störd när som helst för att få en ny nål i kroppen. Att få sin mat beräknad alltid och överallt. Att aldrig någonsin vara ledig från sin diabetes. Det kan jag inte till fullo förstå, jag kan bara glutta lite försiktigt in genom diabetesdörren och känna från djupet av mitt hjärta att jäklar alltså, vilken makalös unge vi har! 😍

2 Responses

  1. Emma
    | Svara

    Åh tänk vad jag fick skit när jag gjorde samma sak med sonens libre. Han blev så fruktansvärt allergisk mot den så jag tog en för att se vad vi ”utsätter” honom för, för att se hur ont det gör, för vi var ju lite nyfikna på hur en dagskurva ser ut på en frisk person när man är svinhungrig eller när man vräkt i sig både det ena och det andra, när man tror man har blodsocker fall som man lätt säger. Vi fick vara lika en vecka. Så tack för att du delar med dig!

    • Anna Sandhammar
      | Svara

      Tråkigt att höra att du fick skit för det! Självklart ska vi inte utnyttja det här i tid och otid, men jag tror inte man ska underskatta den pedagogiska effekten det har att vi föräldrar provar. Det är viktigt både för barnen och för oss (vilket faller tillbaka på barnen igen eftersom en ökad förståelse från oss leder till att vi tänker oss för mer hur vi behandlar våra barn och vad de egentligen får stå ut med). Jag hoppas att ni har hittat en cgm/fgm som fungerar för er nu. De gör ju sådan skillnad i livet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *