» » När våra barn inte kan gå till skolan

När våra barn inte kan gå till skolan

Landsbygds-tv…

Vår diatjej har varit snorig i två veckor nu, vilket innebär att hon har varit hemma i lika lång tid. Varje morgon meddelar jag rektorn om dagens status, så att hon kan planera i förväg. För hur man än vänder och vrider på det så är det mycket krångligare för skola och fritids med logistiken för min dotter, som behöver resurs, än för till exempel hennes lillebror som bara behöver helt vanlig personal.

Jag ser att flera barn med diabetes har fått stå tillbaka nu i dessa tider. Det finns ingen som kan ta hand om dem helt enkelt, det är för många i personalen som är sjuka. Jag fattar det. Det räcker med en snorig näsa eller en envis hosta så måste du vara hemma. Dessutom i två dagar efter att det givit med sig. Detta gäller alla, vilket innebär att om ens barn sedan tar över snuvan så blir man hemma igen. Det är lätt att förstå att det kan uppstå total personalbrist och kaos.

Pluggar hemma

Hade inte vår tjej varit hemma pga snuva, så hade hon behövt stanna hemma ibland ändå i dessa tider. I alla fall från fritids. Skolan hade de kanske löst, jag vet inte, det har ju som sagt inte varit aktuellt. Min inställning till det är att det är helt okej. Jag är den förste att gå ut i strid för våra barns rätt till sina resurser* i vanliga fall, men nu är det en extraordinär situation. Det är en logistik som inte är att leka med för de personalansvariga. Samhällets resurser måste helt enkelt koncentreras där de behövs som allra mest just nu. Säg att ett barn har föräldrar där en jobbar som lärare och en som läkare, då tycker jag i dagsläget att läkaren ska gå till jobbet och läraren vabba, trots att båda har väldigt viktiga jobb. Det innebär att våra barn, och andra med speciella behov, kan behöva stå tillbaka. Det ligger också i sakens natur att vi får reda på personalbristen med kort varsel, vilket såklart krånglar till det. Det är troligt att även ”vanliga” barn får stå ut med knasiga lösningar i skolan under en period.

Min åsikt är denna: Detta är helt i sin ordning under förutsättning att det bara är under exceptionella omständigheter. Tyvärr är vi många som fått slåss för att få resurser till våra barn. Och vi är så utomordentligt trötta på att behöva kämpa i motvind. Därför tror jag att många reagerar idag när våra barn får stanna hemma. Inte en grej till, liksom. Men just nu tror jag att vi ändå måste stå ut med en grej till. Just nu gäller det att lösa olika situationer så att flest får ut mest.

Sedan, när läget har normaliserats, tar vi upp kampen igen och då – då ger vi oss inte!  

Bra förströelse i dessa tider

*Med resurser menar jag personal så att barnet kan få en bra diabeteshjälp i skolan, oavsett vilken lösning man har. Det behöver inte vara en ren extraresurs.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *