» » Om hamstring

Om hamstring

Jag kan inte låta bli att fascineras i dessa tider över hur människan fungerar. Vi är så hjälpsamma när det behövs, men vi är också så enkelspåriga och lättledda. Misstolka mig inte nu, det här är inget hånfullt inlägg mot folk, bara ett reflekterande.

Vi är flockdjur, och det förklarar väldigt många av våra beteenden. Vi hjälper andra för att vi inser att vi är helt beroende av att andra hjälper oss vid behov. Och vi lockas att göra som andra för att vi är livrädda både för att bli utstötta ur flocken och för att prioritera fel. Vi har ett samhälle som är avancerat och högteknologiskt, men till syvende och sist är det våra mest basala behov som styr.

Jag bor på landet. Det innebär att jag automatiskt är halvprepper till vardags. Vi har massa mat hemma, för vi åker aldrig extra till affären. (Vi slänger väldigt lite mat, det mesta vi har mycket av hemma har en halv evighets hållbarhet.) Vi klarar ett strömavbrott i tre dagar utan problem, trots egen brunn och vedeldning (systemen kräver ström). Vi har en sval matkällare och vi har en källa med dricksvatten några hundra meter bort. Blir det längre klarar vi det också, men då börjar det bli lite jobbigt för frysvarorna och mjölken. Vi lever inte ur hand i mun, helt enkelt för att det vore för sårbart som vi bor. Mina fördomar säger att de flesta som bor som vi är vana vid att lösa praktiska problem och vi har därmed också redskapen för att göra det. Det är liksom ingen annan som kommer till vår undsättning när det snöat en halvmeter, vi får vackert skotta ner till allmänna vägar själva. Alltså har vi en plog till traktorn. Vi har det lyxigt på så vis, alla har verkligen inte traktor, egen källa osv. Men även stadsbor kan se till att de klarar åtminstone någon vecka utan ström och vatten.

Det värdefullaste vi har här hemma är Amandas insulin. Allt annat löser vi på något vänster, men skulle vi inte kunna få tag på insulin är vi chanslösa. En julhelg för ett antal år sedan upptäckte vi att vi gick in på sista insulinampullen och när vi skulle hämta ut nytt visade det sig att receptet hade gått ut. Det var en rejäl väckarklocka. Tack och lov har barnakuten jourverksamhet och vi fick nytt utskrivet på momangen som vi sedan kunde åka och hämta på ett sjukhusapotek några mil bort. I trygga Sverige funkar det – när allt funkar – men jag kände att jag aldrig vill leva så på gränsen något mer. Sedan dess ligger vi alltid steget före när det gäller insulin. Det betyder inte att det går åt mer eller att något förgås, för självklart har vi det datumsorterat och tar det i tur och ordning. Det betyder bara att vi aldrig har slut eller ens nästan slut på insulin hemma. Jag tycker att det är mitt ansvar gentemot min dotter att se till att vi klarar oss ett tag om yttre omständigheter gör att vi inte kan få tag på insulin. Hennes liv är ju helt i våra händer. (Det verkar som att det finns personer som har recept som gör att de inte kan hämta ut nytt innan kylen är så gott som tom. Om jag vore i era kläder skulle jag ta ett snack med diabetesläkaren. Det borde ligga i systemets intresse att inte alla insulinberoende diabetiker ligger på marginalen. Det är ju just då som en störning i produktionskedjan kan leda till en fullständig katastrof! Det är inte samma sak som att hamstra eller bunkra orimliga mängder, vill jag bara poängtera.)

Skräcken att bli utan insulin delar vi med alla andra typ ettor (+ ett gäng typ 2 + några Lador och Modysar) och därför har det i alla grupper popcornpoppat upp inlägg av sorten: ”Insulinet fanns inte när jag skulle hämta ut”, ”Sluta hamstra insulin (inte sällan med otrevliga invektiv efter)”, ”Insulinet är slut – panik!”. Vet ni. Insulinet är inte slut. På mitt lilla lokala apotek finns sällan vårt insulin inne. Det är normalt. Vad vi gör? Vi beställer dit det och hämtar det ett antal dagar senare. Alla apotek kan inte lagerhålla allting. (Särskilt inte efter att apoteken privatiserades, men det är en helt annan diskussion.) Hans Jönsson på Diabethics har till och med kollat med de största insulintillverkarna. Det finns gott om insulin och inget tyder på att tillverkningskedjorna kommer att brytas som det ser ut nu. (Föredömligt att kolla med dem istället för att sprida oro, för övrigt.)

Alla dessa inlägg om att insulinet är slut leder såklart till oro! Utan insulin dör våra barn/partners/vi själva. Så vad händer? Folk tar ut lite extra insulin och trycket ökar vilket gör att de som har slut hemma inte kan få sitt insulin samma dag vilket leder till panik (förståeligt) som man gärna vädrar på facebook. Och då ökar oron ytterligare, för så fungerar vi flockdjur. Et voilá, en ond spiral!

Vi har alla ett ansvar att inte piska upp oro för något som är ett icke-problem. Det är en exceptionell situation i världen just nu. Vi håller vår tjej hemma, inte av rädsla för corona (läs mer om corona och D1-barn här) utan för att hon är förkyld. Hon är pigg som en mört men hade feber i söndags och snorar fortfarande. Två dagar efter sista förkylningssymptom är vad som gäller för återgång till skolan. Och ni vet ju hur länge man kan snora efter en förkylning… Så av hänsyn till andra håller vi henne hemma trots att hon är pigg nog att orka lektioner. Många märkliga situationer uppstår och kommer fortsätta uppstå. Vi är så vana vid att allting fungerar förhållandevis smidigt i Sverige. Jag tänker faktiskt, när det nu är som det är, att det här är en bra övning för oss att inte ta saker för givet. Samhället har ett ansvar för oss, men vi har också ett ansvar för oss själva. Jag hoppas att samhället, när detta lugnar ner sig, ser över livsmedels- och medicinlagringen inom landet. Men jag hoppas också att var och en ser sin del i ett fungerande samhälle och inte räknar med att någon kommer rusande till undsättning så snart en krissituation uppstår. För det finns personer som verkligen behöver hjälp då, och det är dit resurserna ska gå.

Det fascinerar mig att jag, efter alla inlägg om tomma toalettpappershyllor (har inte ens sett dem själv, knappt några hyllor var tomma sist jag handlade) ändå, trots att jag nu reflekterar över vårt beteende och analyserar det rationellt, känner en nästan oemotståndlig lust att köpa toapapper när jag förhoppningsvis kommer iväg och handlar imorgon. Det säger en hel del om vår starka drift att följa flocken…

Vi behöver kyla ner våra sociala medier och bryta den onda spiralen. Det här är ett försök till det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *