» » Badhuset – ett nytt försök

Badhuset – ett nytt försök

Ungarna älskar att vara på badhuset, och när vi är hemma på helgen och dessutom friska försöker vi passa på att åka dit. Förra gången gick det sådär om man tittar på blodsockret, men nu skulle vi minsann göra det bättre! Tänkte vi.

Ibland uppkommer det diskussioner på facebook om hur mycket man ska lita på tekniken och om tekniken gör att man slutar lyssna på kroppen. Det är en viktig diskussion tycker jag, för trots allt är kroppens signaler det enda man har att ta till när tekniken strular. Vårt problem har varit att när Amandas kropp säger till, så är det för sent. Då har blodsockret antingen blivit på tok för lågt eller högt. Hon är tålig och kör ända in i kaklet. Precis som med allt annat när det gäller diabetes typ 1 så är det individuellt. Vissa vaknar till och med på natten av låga värden, andra gör det inte.

En (av många) fördelar med tekniken är att barnet kan få vara barn utan att behöva känna efter hela tiden. Hade vi inte haft tillgång till cgm hade vi behövt fråga Amanda betydligt oftare hur hon mår. Nu kan vi se hur blodsockret ligger, på lite distans till och med.

simhall1

Så åkte vi då till badhuset, och jag fick mig en rejäl snyting. Blodsockret låg runt 10 när vi hoppade i, och vi kollade förstås med jämna mellanrum. Jämnt på 9, lugna puckar. Så började Amanda slöa till. Hon ville vila mot mig, och jag kollade instinktivt på cgm:en. Fortfarande 9. Jaja, det började närma sig lunchtid, och det är ju rätt jobbigt att vara i vattnet. Vi gick på toaletten och hon gnällde om att hon ville bli buren. La huvudet mot min axel. Ni som lever med diabetesbarn förstår vilka tydliga tecken hon gav, men jag blev lite irriterad på hennes gnällighet. Till sist sa jag att vi får ta ett ”blodis”. Resultat:

fatalt_felvarde

8,9 på cgm och 2,4 på stick i fingret

Jag har ingen aning om varför det diffade så mycket, det gör det sällan. Visst sjutton fick jag dåligt samvete och kände mig dålig. Jag borde såklart ha förstått! Och visst blev det en rekyl så det sjöng om det sedan, trots att vi gav mer insulin än vi egentligen vågade vid lunchen.

Samtidigt är det ju så, att om jag ska gå runt och tvivla på tekniken hela tiden, då är den inte till mycket hjälp. Det är alltid lätt att vara efterklok, men våra diabetesungar blir ju även de trötta av helt naturliga orsaker. Vi har tentaklerna ute och radarn på hela tiden, men det är ändå en besvikelse varje gång man missar ett blodsockerfall. Vi intalar oss att med allt vi hela tiden gör för Amandas diabetes så är det underligt att det inte blir fel oftare. Det är en liten tröst när man känner sig usel.

Det blev återigen en saftig påminnelse om hur viktigt det är att man har ständig koll på ett barn med diabetes typ 1 i vattnet. Noga, noga koll!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *