» » Knapra på förråden

Knapra på förråden

Amanda blev dålig i magen på onsdag eftermiddag. För att snacka klartext: hon fick brakdiarré. Hon var lite trött men nästan som vanligt när vi hämtade henne från dagis. Blodsockret sjönk som en sten. Vi beslutade att Hugo skulle vabba på torsdagen.

Hela torsdagen var ett rött sträck = blodsocker under 4. Amanda var trött och slö, men piggnade till någon timme direkt efter måltiderna. Magen kass, men ingen kräkning. Basen låg på 70 % hela dagen. Hon fick socker många gånger.

Amanda_sjuk

Stilla vila i mitt knä

På fredagen var jag hemma med barnen. Jag sänkte basen till 50 % och gav halv dos till frukost. Sedan blev det socker, socker, banan, russin, socker. Till lunchen fick hon inget insulin alls. Sedan blev det socker, socker och mera socker.Många kontrollstick blev det, och handis hade tyvärr rätt varje gång.

pressat_hela_tiden

Hugo slutade lite tidigare, och vi beslöt oss för att ta mellis ute i det fria. Pannkaka stekt över öppen eld, med frukt, kokos och riven choklad. Smakis att dricka. Jag gav 0,1 enheter. Hur kunde jag vara så dum? Mer socker.

H_R_muurikka

Middag – inget insulin. Basen fortfarande på 50 %. Strax efter att hon somnat: socker. Amanda var trött hela dagen, med samma fenomen som tidigare, att hon var lite piggare precis när hon ätit. Ingen diarré alls idag, men kroppen tog helt uppenbart inte upp näringen hon fick i sig.

Så var det lördag. Basen sänkt till 50 %. Halva dosen till frukost. Rött, rött och rött. Russin, banan, socker. Nu började det kännas lite kymigt. Ungen fick ju knappt något insulin, och ändå steg inte blodsockret trots allt hon åt! Tänk om sockerreserverna i hennes lilla kropp höll på att tömmas helt nu?

Jag ringde sjukhuset och kände mig igen så otroligt tacksam över att vi har direktnumret till kunnig personal, dygnet runt, veckans alla dagar. Den lugna rösten i andra änden bekräftade att vi tänkte rätt, uppmanade oss att ge allt med socker vi hittade i skafferiet och bad oss ringa till kvällen (”vi vill ju veta hur det går för er!”), om inte vi kände att det gled oss ur händerna innan dess förstås. Även om vi inte är så oroliga av oss, så var det så skönt att få prata med någon som ställde rätt frågor, antecknade i journalen och krattade manegen om vi skulle behöva åka in. Det får en att känna sig lite mindre utsatt. Och inte vet jag vad som hände, men efter vårt telefonsamtal vände det äntligen, och alla röda prickar blev vackert vita på en jämn kurva kring 5-6. Även om vi fortfarande gav på tok för lite insulin till allt sockrigt hon åt så var vi i alla fall över reservknaprandet. Risken för att det plötsligt skulle smälla till i kramp och medvetslöshet minskade betydligt.

olof

En liten Olof lyckades vi göra, trots all trötthet.

På kvällen studsade Amanda omkring i yster dans på köksgolvet. ”Titta, jag är pumpfis*!”, och det var underbart att se henne ha lite energi igen. Vi gjorde lite knasiga gympaövningar och hon skrattade så hon kiknade. Röd under ögonen och med revben som syntes ännu mer än vanligt, men med härligt mycket spring i benen!

Så kom kvällen, och då hamnade blodsockret på 17 istället. Har väl sällan glatt mig så mycket åt ett högt värde… Korr och mera korr och ännu mera korr och sedan socker frampå morgonkvisten. Ja, värdena är fortfarande knasiga och insulindoseringen vansklig, men ändå! Amanda is back!

*I brist på att kunna vara helt nakenfis. Hennes eget ord.

  1. Eva sandhammar
    | Svara

    Ja, det finns så mycket att vara tacksam över. Först förstås att hon är pigg igen, men också bra sjukvård samt att ni föräldrar gör allt vad ni kan för henne. Alla små D1:or är så totalt utlämnade till sina föräldrar. De skulle inte överleva mer än ett par dagar utan föräldrarnas (eller någon annan vuxens) ansvarstagande för sjukdomen. Vad ni gör det bra, jämt, dygnet runt!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *