» » Ännu en resa – fler nya erfarenheter

Ännu en resa – fler nya erfarenheter

För en gångs skull tog vi bilen. Tåget var mycket dyrare och skulle ta mycket längre tid. Efter 40 minuter kom första larmet från baksätet: Rasmus hade kissat. Han är blöjfri och kissar väldigt sällan på sig i vanliga fall, och därför satte vi inte på någon nödblöja. Korkat eftersom man inte alltid kan stanna en bil på studs. Vi hade i alla fall varit förnuftiga nog att sätta honom på ett kisskydd, och det mesta samlades där. Men ungen måste bli avtvättad och få torra brallor förstås. Och blöja (som för övrigt var torr när vi kom fram). Så han stod där, nakenfis, på en parkeringsficka medan jag sköljde av honom med en vattenflaska. En och annan passerande bilist drog säkert igenkännande på munnen.

Tio minuter senare säger Amanda: ”Det smakar konstigt i munnen!” och innan pappan i baksätet hann reagera kom kräksen. Stanna bilen igen. Ut med Amanda, skölja munnen med vatten, av med linnet (som hade pumpficka, så av med pumpen också tills vidare – den kan ju inte hänga och dingla i slangen). Minns huvudregeln: Tro alltid att det är ketonförgiftning när en diabetiker kräks tills motsatsen är bevisad. Så fram med ketonmätaren. Blodprovet visade 0,3, alltså aningen förhöjda ketonvärden men absolut ingen fara. Jag fascineras av att det går så fort! När det är magsjuka kan jag förstå det, för då jobbar ju kroppen länge mot virus och kräkning, men åksjuka kommer ju från ingenstans och då borde inte ketonerna dyka upp så snabbt.

Fram med den 1,5 liters vattenflaska vi hade med oss och sanera. Ut med bilstolen och sanera även den i möjligaste mån. Leta reda på ett magband till pumpen och en handduk att ha emellan de blöta bältena och Amanda.

Amanda_aksjuk

Tappra Amanda blev lite blank i ögonen precis när hon kräktes, men sedan var hon sitt vanliga jag igen. Det övertygade oss om att det varken var magsjuka eller ketonförgiftning utan bara vanlig hederlig åksjuka. Antalet kräksar som hennes mamma har lagt i bilar och på tåg är oräkneliga, så hon har ju lite att brås på.

Okej. Frukosten och melliset kom upp. Klockan var elva. Vad gör vi nu? Kommer hon att bli låg för att all maten försvann från magen eller kommer hon bli hög pga adrenalinkicken? Borde vi mata i ny mat på en gång, eller är det att tigga om en ny kräks? Sänka basen, höja basen, dutta på insulin eller ge druvsocker? I dessa lägen är det ren råchansning hur man ska göra. Hon fick lite smakis för att kompensera i alla fall lite för det hon förlorat i magen. Vi kom fram till att det mesta av frukostens näring borde ha gått ut i blodet redan och att det främst var mellisfrukten som gick förlorad. Den här gången verkade vi ha chansat rätt, blodsockret höll sig på mattan.

Samtliga passerande bilister tittade säkert medlidsamt på oss och var innerligt glada att det inte var de som sanerade bilstolar med hjälp av lite vatten. Vi var bara tacksamma för att det inte var ketonförgiftning. Vad är väl en åksjukekräks i jämförelse?

AR_bilpaus

Bad- och eftermiddagsmellispaus

När vi kom fram, fem timmar senare, utan ytterligare incidenter stormade vi in med vårt pick och pack. Bland det första vi gjorde var att be om att få låna tvättmaskinen. Tack käre värld för den! Bilstolens klädsel blev som ny. Ungarna med, efter ett varsitt bad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *