» » Cirkusskola!

Cirkusskola!

Varför gjorde vi då denna långa bilresa som började så snöpligt? Jo, Amanda skulle tillsammans med mina jämnåriga kompisbarn gå på cirkusskola i Dala-Floda under tre förmiddagar. Ända sedan vi presenterade idén för henne har hon lekt cirkus minst tre gånger varje dag. Äntligen var det så dags!

Trapets

Innan hade jag kontaktat arrangörerna för att kolla vad det var för fika de skulle bjuda på. Macka och saft. Det var ju inte värsta sortens fika förstås, men problemet är att Amanda inte kan äta något annat än frukt på förmiddagen utan att dra iväg, även om vi öser på med insulin. Till och med jag, som proklamerar att man inte måste vara som alla andra, tyckte att det var helt fel att neka henne macka i det här läget. Det var i alla fall hembakt surdegsbröd, och inte polarkaka eller något annat helt omöjligt.

Det var förstås uteslutet för oss att lämna Amanda på cirkusen. Vi höll oss i närheten och gick in och kollade handis ibland. När det var fikadags var vi tvungna att vara med och väga upp. Vi hade glömt Smakis hemma första dagen, så då fick hon dricka vatten när de andra drack saft. Hon accepterade det utan knot och jag lovade henne Smakis till dagen efter. Redan innan fikat var hon hög, förmodligen av adrenalin och spänning, och trots att jag tyckte att jag tog i ordentligt med insulinet fortsatte det uppåt efter fikat. Det är tur i oturen att hon tål höga värden så bra. Hon hade kul, och hon klarade att delta trots att hon borde vara alldeles stirrig.

Vad gör det med ett barn att man som förälder aldrig kan släppa taget? Amanda klängde på mig när hon såg mig, och hon visste att jag var i närheten hela tiden, även om jag var utom synhåll. Det hade varit bra för henne om vi inte varit där. Hon hade klarat det utmärkt (rent emotionellt alltså) och hade säkert vuxit av att stå på egna ben.

Jag vet vad en del skulle säga: Låt henne vara som alla andra en stund. Men nej, hon kan inte ta insulin själv. Två instruktörer på 15 stycken livliga 4-6-åringar ger inget utrymme för någon diabetesutbildning ens av det kortaste och allra nödvändigaste slaget. Och jag är inte beredd att låta henne lida mer än hon redan gjorde (trots att vi anade vad som komma skulle och försökte mota blodsocker-Olle i grind). Vi hade hoppats få igång NightScout och därmed kunna vara på längre avstånd, men ihopkopplingen gick åt pipan. NightScout innebär att man kopplar handis till en telefon som sedan sänder värdena vidare via en app. Vi hoppas att vi kan lyckas med det en vacker dag, det skulle ge i alla fall lite ökad frihet.

Lina

Tredje dagen var det uppvisning och 15 sötnosar gick på lina, gungade trapets, slog kullerbyttor, ”jonglerade” och hängde i gardinen. Ni kan ju gissa tre gånger vem som vill ha en trapets upphängd och en bräda att gå balansgång på? Tur vi har stor trädgård…

Plask

Dalarna bjöd på regn – kul tyckte barnen!

Ps. Resan hem gick helt utan missöden. Bortsett från att energiknippet Amanda var vaken hela vägen hem, 6,5 timme, fast klockan var 23 vi det laget. Jag känner bara en fyraåring som klarar det.

Ikeaspring

Springpaus på halva vägen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *