Amanda sprang sitt första lopp, Lilla Göteborgsvarvet, för drygt ett år sedan. Även Hugo sprang, fast stora varvet, liksom min bror. Alla tre sprang de för Team Tappra Barn, ”klubben” med deltagare över hela landet. Poängen med Team Tappra Barn är att den som springer sponsras av sin omgivning med X antal kronor per kilometer (eller meter för de yngre). Så samtidigt som man syns (eftersom man har en speciell tröja), motionerar man OCH samlar in pengar till Barndiabetesfonden. På Göteborgsvarvet 2014 fick vi ihop fantastiska 8300 kr! Amanda sprang ihop lejonparten av det, för det var rörande många som ställde upp och betalade för de metrar hon avverkade.
På självaste nationaldagen i år gjorde Rasmus sin löpardebut. Amanda sprang samtidigt sitt tredje lopp. Båda var förstås iklädda Team Tappra Barn-tröjor (fast eftersom Rasmus hade lånat min tröja var det i hans fall snarare en klänning). Vi gjorde en ny insamling, och även om vi inte är i närheten av förra årets makalösa Göteborgsvarvsresultat är det sköna slantar som går till forskningen. Samtidigt hade barnen roligt och vi la, förhoppningsvis, en liten grundbult till lusten till regelbunden motion. Viktigt för alla, ännu viktigare för Amanda.
Pengar till forskningen är nödvändigt. Tänk, en dag kan vi kanske vaccinera de barn som är i riskzonen så att inga nya blodsockerhjältar uppkommer! En ännu vackrare dag hoppas jag att vi kan krama våra älskade diabetesbarn hårt och länge, utan att känna nålar, sensorer och pumpar fastsatta i deras kroppar. Tänk om vi får uppleva den dagen när vi kan bota diabetes typ 1 – det är en svindlande tanke!
Lagom till avslutat lopp började det regna (igen…) och två nöjda löpare gick till bilen skyddade under ett paraply. Sedan åkte vi hem och grävde ner tomatplantor i växthuset. Hugo var till sist klar med sin omfattande genomgång av hela växthuset där han grävt upp och hackat av en massa trädrötter som smitit in. Nu när rötterna är borta och jorden är uppblandad med kompost och koskit hoppas vi på betydligt kraftigare plantor än förra årets taniga exemplar. En stor och färggrann skörd vill vi ha! Ungarna älskar det, och om inte det äts helt galna mängder tomater behövs inget extra insulin. En bonus.
Efter lunchen pausade Amanda och jag i soffan, och hon fick lördagsgodis medan hon mödosamt löste korsord. Efter en kvart orkade hon inte hålla fokus längre, men då var nog hälften av korsordet ifyllt med spretiga bokstäver där i alla fall de flesta var rättvända och i någorlunda rätt ruta. Jag hade glömt att det är så svårt att skilja på P och B, och G och K… Det är lätt att ta saker för givet när man kan och ack så lärorikt att följa någon som lär sig!
Vi läste böcker istället och hade en sådan där skön stund när det var alldeles lugnt och stilla. Lillebror sov och pappa (som i och för sig inte är den som väsnas mest) var ute och grejade. Amanda själv, som alltid har så mycket för sig samtidigt, var harmonisk och lugn. Jag tror att vi vilade en stund båda två. Det går så fort, livet, så det gäller att ta vara på de där stunderna när det liksom stannar upp ett litet slag.
Lämna ett svar