» » Arga fröken

Arga fröken

Idag är Amanda och Hugo på sjukhuset i Linköping på rutinbesök. Det är det vanliga med hbA1c (långtidsblodsocker), längd, vikt, blodtryck och allmän koll att allt fungerar som det ska. Inför varje besök ska vi fylla i ett papper med uppgifter om insulindoser, rökning, godisätande, antal medvetslösheter sedan sist, med mera. Det mesta är enkelt att kryssa i, men vi skrattade lite när vi kom till linjen med allmänt mående. Jag tror i och för sig att Amanda mår väldigt bra, men tjohopp vad humöret pendlar på en dag! Från en lugn och glad tjej till en vulkan med sprutande lava och svart rök på nolltid. Och sedan tillbaka till den resonabla tjej som vi känner så väl. Vi funderade på att sätta ett kryss i varje ände på linjen och dra snabba pilar emellan.

Amanda_solglasögonHur kan denna ljuva lilla varelse så snabbt förvandlas till ett ilskepaket?

Den där ilskan, den hör väl till antar jag. Ändå kan jag inte låta bli att fundera. Är det bara vanlig fyraårsfrustration? Eller är det för första gången en reaktion på diabetesen vi ser? Sedan rätt lång tid tillbaka fungerar det hur bra som helst att sätta nål, både pumpnål och sensor. Hon accepterar ett nej när det gäller sötsaker utan att blinka (delvis för att vi är noga med att kompensera på annat sätt skulle jag tro) och hon frågar alltid innan hon äter något. Någonstans måste väl ändå diabeteseländet pysa ut? Eller lider hon fortfarande inte särskilt mycket av det eftersom hon inte känner till något annat än det diabetesliv hon har?

Jag vet inte. Men jag kan konstatera ett par saker: Cgm:en är återigen till stor, stor hjälp. Vi vet när hennes utbrott kan vara relaterade till blodsockret, och vi vet när vi behöver forcera proceduren för att hon bara måste få något i magen. Det där med att ta kontrollblodsocker på ett ilsket barn är verkligen inte kul och kan ibland närma sig gränsen för ett nödvändigt övergrepp, så det är grymt skönt att slippa.

När blodsockret ligger bra handlar det om oss. Att vi kan hålla oss lugna (det är lite olika hur bra vi lyckas med det) och låta henne få vara arg ända ut i fingerspetsarna, samtidigt som vi markerar var gränserna går för vad som är okej och inte.

Medan vi står där överrumplade och tittar på varandra i pur förvåning (och ibland en smula uppgivenhet måste jag erkänna) fascineras vi över att det kan rymmas så mycket ilska i en sådan liten kropp. Tänk om man kunde utvinna energi ur känslor, då skulle vi kunna stänga alla kärnkraftverk redan imorgon.

 

  1. Emmadroppe
    | Svara

    ❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *