Diabetes är inte bara elände! Tack vare Amandas diabetes har vi träffat människor vi förmodligen aldrig annars skulle ha kommit i kontakt med. För knappt två år sedan ringde vår diabetessköterska till oss och frågade om hon fick lämna ut vårt telefonnummer till en familj som just fått beskedet att deras två-åring fått diabetes. Jag svarade självklart ja, och ett tag senare pratade vi i telefon för första gången, och det var så det började. Vi har träffats några gånger, och barnen, som är i ungefär samma ålder, kommer bra överens. Eftersom vi bor rätt långt ifrån varandra går det långt mellan varven, men i fredags lyckades vi äntligen hitta en tid när alla kunde och vid tio träffades vi vid ingången till Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Det var ett glatt återseende, och till och med solen närvarade!
J, deras lilla blodsockerhjälte, var låg till att börja med och satt lite trulig i vagnen. I takt med att blodsockerhalten steg, steg även humöret och snart var det idel spralliga barn kring våra ben. Vår egen blodsockerhjälte visste vi inte så noga hur hon låg eftersom vi hade ??? på handis sedan ett bra tag tillbaka. Jag hade packat hälften av diagrejerna och Hugo andra hälften. Båda tänkte vi att äh, vi tar inte med någon extra sensor. Den hon har nu är bara en vecka gammal (nästan alla håller 1,5 vecka) och vi ska ju bara vara borta över dagen. Halv tolv fick vi ett enda ynka värde, sedan var det ??? igen, trots idog massage. Vi som alltid brukar ha extra allt med oss! Men även J har cgm, och hennes föräldrar hade varit mer förutseende än vi, så strax efter lunch pensionerade vi Amandas sensor och satte en ny, och jag kände mig återigen så tacksam över att det är så lätt att sätta sensorn att vi kan göra det var som helst, när som helst. Super-Amanda!
Pippi var förstås vårt första stopp, och där hade vi kunnat vara hela dagen om inte vi föräldrar också varit lite nyfikna på resten av området. Efter en sista stor Pippikram lyckades vi dra Amanda från Villa Villekulla och hamnade istället på allsång med Kling, Klang och Prussiluskan. Jag är imponerad över vad duktiga skådespelarna är på att närma sig barnen! De verkar ha genuint kul också, men det hänger väl ihop. Fast jag tror nog att de får välja Pippi-skådespelare främst utifrån tålamod och mental styrka… Vilket tryck det är på henne hela tiden, och då var det ändå lågsäsong nu! När det är riktigt mycket folk i parken måste hon hamna under en hel hög med ungar.
Efter lunch (och diverse jonglerande med fjärrkontroller och handisar, det var ju dubbelt upp av allt eftersom Amanda och J har exakt likadana hjälpmedel) hälsade vi på hos Madicken och Emil, och mellis åt vi hos Ronja. Jag såg fram emot att testa några sockerfria bakexperiment på andra än familjen, och både barn och vuxna tuggade i sig med god aptit. Jag ska göra några förbättringar innan jag delar med mig av recepten här. Strax innan det var dags att samla ihop alla upplevelsestinna barn och börja gå mot utgången ramlade vi plötsligt på Rasmus på Luffen och Paradis-Oskar, och fick se när de båda kom hem till Oskar efter en sommar på luffen.
Vi hade en jättehärlig dag. Det kan inte hjälpas att det är skönt att umgås med några som lever i samma värld som vi, med samma förutsättningar. Det uppkommer inga missförstånd om vad barnen kan eller inte kan äta, inga konstigheter om någon behöver pausa. De tog blodsocker och kalibrerade, vi tog blodsocker och kalibrerade, och någonstans tänker jag att det måste vara skönt för Amanda och J att träffa någon annan som också har pump och sensor och restriktioner i maten.
Men mest var de förstås som vilka ungar som helst, och de flesta som mötte dem kunde helt säkert inte ana att det satt två nålar i varje barnakropp. De såg nog bara två glada och pigga barn i 3-4 årsåldern som sprang kors och tvärs genom Astrid Lindgrens Värld, precis så som det ska vara!
Lämna ett svar