» » Nytt kryss, några vulkaner och en klickande sättare

Nytt kryss, några vulkaner och en klickande sättare

– Publicerat i efterhand eftersom vi inte har haft tillräckligt bra uppkoppling på sistone –

Fortfarande i våtmarksregnskogen Tortuguero. Barnen hade somnat, och vi satte en barnvakt på dem. Barnenheten ställde vi som vanligt så att mikrofonen var precis intill handis högtalare. På så sätt hörs inte bara ledsna barn utan även varnande pip. Vi vände uppochner på stövlarna och skakade ut eventuella besökare däri innan vi drog dem på oss och gick ut i mörkret, utrustade med pannlampor. Det är alldeles speciellt att vara ute i regnskogen när det är mörkt! Överallt gnistrar spindelögon i pannlampornas sken, djungelljuden är mer intensiva när inte synintrycken dominerar, och eftersom man bara ser det som finns i lampskenet känns regnskogen intimare på något vis. Vi gick sakta och lyste på trädstammar och under blad, upp i trädkronorna och nere på backen. Vi spanade efter allt förstås, men mest däggdjur (som alltid), ormar och grodor. Inga ormar och inga grodor såg vi, mest gräshoppor, myror och som sagt horder av spindlar i olika storlekar. Plötsligt fångade Hugos pannlampa två lite större ögon (jämfört med insekternas). Två runda, gula lysande kulor stirrade tillbaka på oss. Däggdjur! Var det till och med en katt?? Vi lämnade stigen och smög närmare. Vad det än var så var den inte särskilt skygg utan satt kvar och höll koll på oss. När vi kom närmare såg vi att det var en opossum, ännu ett nytt djur! Jag fick iväg ett gäng bilder medan vi gick emot den, men så klev jag på en torr gren och då tyckte den att det fick vara nog och slank iväg. Vi var alldeles upprymda – ett nytt kryss till! Och vi hade verkligen fått se den ordentligt! Vi gick vidare och njöt av mörkret och ljuden, men såg inte så mycket mer spännande. På vägen tillbaka såg vi opossumen igen, och jag lyckades ta en så kallad ”arselbild” (det är normalt sett en misslyckad bild eftersom objektet, oftast barn eller djur, helt eller i princip har hunnit flytta sig ut ur bilden) som gjorde att vi lyckades artbestämma den helt. Den skarpa linjen på svansen avslöjade den. En four-eyed grey opossum var det vi sett!

IMG_1222

IMG_1235

IMG_1236-1

Den avslöjande arselbilden…

IMG_1210

En krabba som tagit nattkvarter i en stam

Dagen efter opossumkrysset packade vi ihop våra saker efter en morgonpromenad i grannskapet.

IMG_1102

Det var lite lerigt…

IMG_1121

En insekt har ätit på bladet medan det var ungt och fortfarande ihoprullat. Då blir det så här tjusigt när bladet vecklar upp sig!

Några spindelapor tittade förbi…

IMG_1153

IMG_1157

IMG_1136

IMG_1126

…liksom en ensam stackars vrålapa. De lever normalt sett i flock, men kanske var det en ung hanne som nyligen blivit bortkörd från sin grupp?

IMG_1195

IMG_1182

Tukan

IMG_1187

Vet ni hur illa sandaler luktar när man bott i dem i enochenhalv månad? En skrubbning gjorde iallafall doften lite mindre påträngande, tillfälligt.

Sedan var det dags att säga adjö till våra eminenta värdar och tacka för oss. Det kändes som att vi lätt hade kunnat stanna ett bra tag till på denna personliga lilla lodge med så gästfria ägare och regnskogen precis intill. Men tiden är begränsad, och det känns nu när det bara är några veckor kvar (även om vi fortfarande försöker förtränga det så gott vi kan). Det var dags att dra vidare och första anhalten var San José för ompackning och upphämtning av hyrbil.

Vägarna i Costa Rica är ett kapitel för sig. Eller de är de väl egentligen inte, de avviker inte så mycket från övriga vägar i regionen, det är bara märkligt med kontrasten mellan ett relativt välstånd och en så usel infrastruktur. Det är krokigt, men det beror ju på att det är bergigt här och där, så det är det inte så mycket att orda om, men det är också många vägar som inte är belagda och både på belagda och icke belagda är det gott om hål, underminerade vägkanter och nedfallna grenar och stenar. Man ser ofta spår efter jordskred. Sammanfattningsvis tar det alltså osannolikt lång tid att transportera sig. Rekordet kan kanske vara bussturen mellan Cariari och La Pavona, en sträcka på 25 km som tar 1,5 timme. Vi tänkte nog att resandet skulle gå fortare med bil, och lite fortare går det eftersom vi inte behöver stanna för att släppa på och av folk, men kilometerarna måste vara längre här än de är Sverige… Fantastiskt vilken tid det tar!

IMG_1288

Vad tittar de på?

IMG_1367

Vilt på vägen!

IMG_1369

Näsbjörn i närbild

Vår första anhalt var Vulcan Poas, men när vi väl krånglat oss upp på större delen av vulkanen och det var dags att betala inträde tipsade parkvakterna om att det är mycket molnigt och att vi inte kommer kunna se ett dyft. Så vi vände och cirklade oss ner igen. Molnen forsade förbi oss i full fart och vi stannade till och köpte goda, höglandsodlade jordgubbar. Det blev fest, två kilo satte vi i oss på en dag! Rasmus tryckte i sig de flesta (”Mee,mee!”). På vägen ner hittade vi några vattenfall som vi stannade och beundrade. Vi åkte mot La Fortuna och dess övervakare Vulcan Arenal. När Hugo och jag var där för elva år sedan såg vi lava som strömmade ner för sidan på vulkanen, men idag har den stillnat och ingen lava finns längre att se.

IMG_1359

På vulkanens högra sida har det en gång runnit lava

Ännu en nålsättning, var tredje dag som vanligt, men den här gången med lite krångel. Själva ivägskjutaren hakade upp sig, och nålen sköts inte iväg på tre-fyra försök. Det är psykologiskt dåligt, och Amanda tyckte att det blev allt jobbigare. Tricket med lyckade nålsättningar är att de ska gå fort (fast inte så fort att hon inte hänger med på vad som händer). Hon började jaga upp sig, men då tog Hugo över och plötsligt skjöt den iväg som den skulle. Det är bra att byta förälder när det börjar köra ihop sig. Nästa gång ska vi använda den andra sättaren, och den glappa lämnar vi kvar här när vi åker hem mot kallare breddgrader igen.

IMG_1297

Belöning när det är svansbytardags

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *