– Publicerat i efterhand eftersom vi inte har haft tillräckligt bra uppkoppling på sistone –
Efter La Fortuna och vyerna över den stillsamma Vulcan Arenal vred vi ratten mot Santa Elena och Monteverde där det finns molnregnskog. Återigen, jag finner inga ord för de usla vägarna, och vi prövar våra tålmodiga barn varje dag då allting tar mycket längre tid än planerat. Jag tittade dessutom fel på bensinmätaren (fråga mig inte hur det gick till, för det kan jag verkligen inte förklara) och strax efter att Hugo tagit över ratten började bensinlampan lysa. Inte så bra när man är uppe i bergen och närmsta mack ligger på det ställe dit man är på väg och men aldrig verkar komma fram till. Vägskyltningen är också en historia för sig. Kilometerantalet växlar väldigt beroende på vilken skylt man väljer att titta på. Tiden gick, vi åkte upp och ner för kullar och berg, och bilen hoppade och studsade av alla stenar i vägen. Det började skymma, och när vi väl rullade in i Santa Elena var det mörkt. Macken låg någon kilometer på andra sidan ”stan” och jag tror baske mig att vi kämpade oss uppför sista backen till macken på bensinångor och krampaktigt hållna tummar. Men det gick, och våra dallrande nerver kunde slappna av. Det hade löst sig om vi fastnat i bergen också, det är jag övertygad om, men det hade varit både krångligt och en smula genant. När vi kom fram gick jag, mormor och barnen och åt en sen middag medan Hugo hittade oss någonstans att bo. Nu var det annat än den fuktiga värmen i Tortuguero! Det blåste så hårt att våra regnponchos stod rakt ut bakom oss och regnet var vågrätt. Fram med underställ och varma tröjor, skönt att vi inte släpat dem helt i onödan. 🙂
Pizza – ruskigt svårdoserat! (Amandas över, Hugos under)
Regnskogen häruppe i molnen är som ett sagolandskap. Man förväntar sig att det ska skutta fram en hobbit bakom varje krök. När vi var ute var det mulet och bitvis regnigt, och ingenting alls skuttade fram i vår åsyn tyvärr. Allra minst Amanda som blev ordentligt låg, och vi fick inte upp henne förrän hon fått två sockerbitar, och det har vi bara behövt ge henne någon gång förut. Hon satt på Hugos axlar och var alldeles tyst, och först efter fruktmellis hade hon hämtat sig och orkade gå själv. Rasmus däremot, han gick och gick, halkade nerför för honom branta stigar och var som en liten robot i två kilometer. Sedan bara orkade han inte mer, och då var det hans tur att bli buren. Han är en riktig liten vandrare den där killen. Trots avsaknaden på djur var det en härlig vandring i en vacker och trolsk miljö.
Världens största ormbunke
Vi var på ett ormmuseum där de även hade andra djur, t ex en pilgiftsgroda.
Rasmus lekte med ett ormskelett
Samme kille var väldigt förtjust i ”padda”, sköldpaddorna.
Monteverde och Santa Elena ligger perfekt för kaffeodling. Här är kaffefrukten.
Barnen trivdes bra i första kaffetorkningstältet. Här ska fuktigheten ner rejält, då först lossnar en hinna som kallas för oro (guld) och kaffet börjar bli redo att rostas.
Kvart över ett inatt upplyste en fullt påklädd och iordninggjord mormor mig om att klockan är kvart över. ”Kvart över vadå?” undrade jag något groggy och fick svaret att hennes klocka hade ringt. Jag kände att det inte stämde att klockan kunde vara sex som klockan var ställd på. ”Jomen jag stängde av den och allt, vad konstigt!” utbrast samma mormor när jag övertalat henne att klockan bara var kvart över ett. Efter ett tag förstår vi hur det har gått till: Handis pep för lågt bs vid ettsnåret, och mormor for upp och ”stängde av klockan”. Jag gick upp och blandade socker och fick en förvånad fråga om jag blivit väckt av henne och svarade då att jag var uppe för att handis pep. När jag givit Amanda sockret såg jag att mormorn tagit sina kläder till sängen, men jag trodde bara att hon frös här uppe i bergen och funderade inte mer över det utan somnade om. Tills jag blev väckt, som sagt. Vi skrattade gott när vi förstod hur allt hängde ihop. Jag skrattade mindre när jag fick gå upp och ge en sockerspruta till två timmar senare.
”Pappa, vad säger din handis?” ropade Amanda imorse, och Hugo fick då berätta att han inte hade någon sensor längre eftersom sändaren slutade ge signal igår,efter elva dagar. Amanda såg ledsen ut och konstaterade att det bara var hon som hade sensor nu, och jag försökte trösta med Josefin och Jasmina, några andra cgm-bärare som hon känner. Jag kände själv att det var en klen tröst, och det är sorgligt att se att insikten om konsekvenserna av att hon har diabetes sakta sjunker in. Ännu är hon oftast obekymrad, men det kommer glimtar av att hon förstår, och det gör så ont att se. Jag vill skydda henne från det, men det kan jag ju inte. Hon måste erövra insikten bit för bit och förstå att hon inte är ”som alla andra” (vem som nu är det, men man tenderar ju att tycka att det är just en själv som avviker allra mest).
Lämna ett svar