– Det här inlägget är publicerat i efterhand eftersom internetuppkopplingen var för dålig där vi bodde när jag skrev det. –
Amanda säger inget, men Hugo klagar: Sensorn kliar så jag blir tokig! Är Amanda så van att hon inget känner, kliar det inte alls, eller kliar det utan att hon riktigt kan förmedla det? Det är lättare nu när hon är fyra än när hon var 1,5 och bara kunde säga hej, men ibland tänker jag att det ska bli skönt när hon på riktigt kan förklara hur saker känns.
”Amanda, vill du hjälpa mig att kalibrera?” ropade Hugo till Amanda, och fick svaret: ”Är det jag eller är det du?” Till hennes förtjusning var det Hugos tur, och hon plockade glatt fram grejerna, satte i lancetten i stickaren, tog ut en mätsticka och satte in den i bs-mätaren och gjorde hela proceduren helt själv. Det enda som fattas är att hon ska kunna förstå vad siffrorna säger. Själva siffrorna kan hon läsa ut om de är under tio… Det är de tyvärr inte alltid på hennes handis.
Så här säger Hugos sändare med jämna mellanrum. Det ska bli spännande att se hur länge den håller!
Hugo har idag tryckt i sig ett helt paket druvsocker för att se vad som skulle hända med cgm-kurvan. Den hoppade upp från 6,5 till 7,5 och sedan ner igen efter en kort stund. Återigen, kroppen är helt fantastisk! Skulle vi trycka i Amanda motsvarande druvsockermängd per kilo kroppsvikt skulle kurvan rusa iväg.
Vi tillbringade några dagar i San José eftersom det var svårt att hitta boende på det ställe vi ville åka till precis över nyår. Ett av ”must see” i San José är guldmuseet, och vi hade tagit reda på att det var öppet den andra januari och stängt de andra dagarna. Det var, trots skylten, stängt även den andra januari, och man blir ju onekligen lite nyfiken på om det var skyltskrivaren som glömt en dag eller om det var den som skulle öppna som tog en extra ledig dag. Oavsett vad blev jag inte så värst förvånad.
En plåtorkester
En gatsopare
Flätat träd utanför Teatro Nacional
Rasmus trycker på knappar och skelettet rör sig (på fascinerande Museo de los Ninos, Barnens museum, där man fick pilla så mycket man ville. Det passade våra barn utmärkt…)
Vi gick omkring en hel del i San José, och det blev oavsiktligt lite för långa dagar med för mycket intryck, och det påverkade humöret på Amanda. Många onödiga ilskeutbrott från ingenstans, och mycket skrik. Däremellan var hon samma gamla goa Amanda som vanligt. Det är svårt att intrycksisolera någon som är så vansinnigt nyfiken.
Amanda lagar mat
Vi glömde Rasmus solhatt en dag, så det fick bli en improvisation i form av en liten scarf som täckte hans fortfarande lite glesa lockar
Den tredje januari tog vi buss och båt till nationalparken Tortiguero i Costa Ricas nordöstra hörn. Bort från stadens alla bilar, bussar, tutar, människor och ständiga oväsen. Vårt nya hem heter Tucans and Tarpon (en stor fisk) Lodge och ligger i en glänta i skogen.
Vi bor i huset längst bort till vänster
Det är ett fantastiskt ställe med supertrevliga och hjälpsamma ägare. Ett toppboende! Just att ha skogen intill knuten var precis det vi ville, och vi somnar och vaknar till djungelljud. Vi kan gå små promenader när vi vill, och barnen kan röra sig ganska fritt på ”gården”. Amanda blev plötsligt mycket mer harmonisk, härligt för oss alla.
Idag fick vi sensorfel igen, den här gången efter sex dagar. Så då blev det återigen ett spontanbyte, och även om det inte gick lika bra som sist var det ändå ett helt godkänt byte.
I väntan på sensorbyte, med regnskogen som kuliss
Här har vi tillgång till kylskåp, och vi vågar faktiskt lägga in allt utom en ampull insulin och en av akutsprutorna (vi börjar bli modiga…). Därför tänkte vi passa på att torka våra ständigt blöta trotjänare kylpåsarna. En kan vi rationalisera bort (hurra!), men de andra två kommer hamna i vatten igen strax innan vi åker. En har möglat, och jag är otroligt förvånad att det inte hänt dem allihop. Det går sådär med torkningen dock, de är extremt bra på att hålla vatten, och här kan man lugnt säga att vädret är växlande, det går från strålande sol till tropiskt regn och sedan tillbaka igen på nolltid.
Vi har ett bältdjursbo tio meter från vår dörr och trettio meter bort såg vi den här skönheten:
Så här nära sengångaren kom vi utan att den ens vred på huvudet. Det var frestande att krama den…
Förlåt, nu blev det sengångarbilder igen, men jag kan inte låta bli. Så här nära har vi aldrig varit en vildlevande sengångare! Den här håller till i ett lågt buskage, och det måste vara något särskilt intressant där, för annars borde den inte vara så nära marken. Senare samma kväll satt det en till i buskaget precis bredvid, och det talar också för att bladen är ovanligt goda. Annars är de verkligen enstöringar och går bara upp i samma träd när de ska para sig. Som de här två sengångarklumparna får man förmoda:
Kommer ni ihåg listan över fulsöta djur där sengångare och sjöko tävlar om placeringarna? Nu har vi hittat en till som kvalar in, piggsvinet! Igår kväll fick vi ett nytt däggdjurskryss, och jag vill inte skryta, men det är inte så vanligt nuförtiden så vi blev verkligt glada! Vi har ju varit ute mycket här tidigare och haft lyckan att se fantastiskt många djur. Men piggsvin, det var något nytt!
Piggsvin, ännu ett mycket märkligt djur
Tvättbjörn helt i sin egen miljö, det såg vi igår kväll när vi hittade en mamma med två ungar högt uppe i ett träd. Tidigare har vi bara sett tvättbjörn dels vid en sopkorg, och dels frammatade på en guidning (även om guiderna låtsades förvånade när de såg den…), så det var kul att få se dem på riktigt.
Tvättbjörnar
Smokey jungle frog, världens största giftgroda
Imorse var vi ute på en tre timmars kanottur, och barnen klarade det otroligt bra. Det är inte så lätt att sitta stilla och vara tysta, och det var nog aningen livligare i vår båt än i båtarna vi mötte, men vi är alla nöjda med turen. Äntligen, äntligen regnskog igen!
Red loro
Tukan i träd
Oropendulafågel
Mmm, regnskog!
Kajmanhuvud och krokodilsvans
Leguan
Gräshoppa
Hugo luktar på en papayablomma
Blå krabba
Sovande fjäril
Spindel
Blomma
Lämna ett svar