Nu var det dags igen för lite tårar. Jag har återigen en stor laddning sömnunderskott i bagaget, och det gör mig väl inte precis mindre gråtmild. Inatt har jag dock sovit gott, ensam på övervåningen. Därnere har Hugo tröstat mardrömmar, givit socker och bytt sensor under tiden. Men det är inte därför mina tårar rinner. Medan jag har sovit har det också dykt upp två sjukhusinläggningar i facebookgrupperna. Båda verkar gå bra till slut, men ändå. Det är så lätt att sätta sig in i situationen med blåljus och rädsla innan man vet hur allvarligt det är. Det satte igång tankar i huvudet på mig till ett inlägg (som, nota bene, inte har något med de drabbade personerna inatt att göra).
Minns ni hur det var när ni var i tonåren? Jag var nog på många sätt en mönstertonåring. Inget alkoholstrul eller andra droger, hyfsat resonabel och med ordnade kompisar och bra betyg. (Ja okej, det är min version, men jag tror att mamma kan skriva under på det mesta faktiskt.) Jag vände såklart på dygnet ibland och satt uppe och pratade och drack tebalja efter tebalja på nätterna. Jag skulle tro att måltiderna blev lite hipp som happ under perioder. Det var en och annan känslostorm som drog förbi och stökade om i livet och jag hade inga vidare rutiner.
Sedan flyttade jag hemifrån. Provade på alkohol något år innan jag upptäckte att jag blev ledsnare istället för gladare av det och la av med det helt. Var ibland på fest hela natten. Tog hand om kompisar som dagen efter inte skulle minnas något av kvällen. Dansade nätterna igenom. Blev ibland tokstressad över tentor och satt och pluggade dygnet runt. Fick vänner för livet. Mådde ruskigt dåligt i perioder. Tågluffade i Europa och åt märklig mat och sov ibland på stränder under bar himmel. Levde ett tag på makaroner med majs och ärtor, tills jag träffade min Hugo som styrde upp det där med maten. Nya känslostormar. Och så vidare.
Jag tror att de flesta kan känna igen sig i ovanstående, och många har nog betydligt vidlyftigare saker att lägga till på listan. Och så tänker jag på våra diabetesbarn. Diabetesen är själv som ett barn. Den behöver ständigt pysslas om, och bäst mår den som har diabetes i sin kropp om hen har regelbundna rutiner, äter bra, sover bra och tränar lagom och ofta. Detta är i de flesta fall helt inkompatibelt med tonåren och övergången till att bli vuxen.
Som om det inte vore nog arbetar varenda hormon som forsar runt i tonårskroppen mot insulinet. De allra flesta tonåringar med diabetes får höja sina insulindoser mångdubbelt under några år. Det finns en inställning på pumpen som handlar om mens. De flesta flickor/kvinnor måste anpassa insulinåtgången 1-2 veckor i samband med mensen. Många vittnar om att man först måste brassa på en massa extra insulin, och sedan en dag så sjunker behovet som en sten. Är man inte med då så blir det stora känningar. Sedan är det lugnare i 1-2 veckor innan det börjar om igen. Själv tyckte jag att det räckte mer än väl med att ha mens som det var, utan diabetestillägg.
Så förutom att brottas med de vanliga tonårsgrubblerierna ska man också precis exakt hela tiden ta ansvar för en allvarlig sjukdom som ändrar ansikte varje dag (och natt). Man måste ha läkarintyg på att man har god blodsockerkontroll för att få ta körkort. Man ska prestera lika bra som alla andra på proven i skolan. (Det enda undantaget för en diabetiker är att man får skjuta på provet om blodsockret ligger galet eftersom hjärnan fungerar sämre då.) Allt detta i en turbulent tid när man ska hitta sig själv och sina grundvärderingar och kanske testar på hur det blir om man struntar i allt som föräldrarna lärt en.
Jag skickar härmed en bamsekram till alla tonåringar och deras föräldrar som, mer eller mindre tillsammans, arbetar med att bemästra och acceptera den diabetes som lever sitt eget liv och som inte anpassar sig ett pillevitt till att hjärnan och kroppen byggs om och förändras i grunden. Jäklar vad ni jobbar hårt. Ni borde få en tapperhetsmedalj i rent guld!
Lämna ett svar