» » Att överföra förväntningar

Att överföra förväntningar

Nu riskerar jag att kasta mig in i getingboet igen. Mitt mål är inte att ge någon dåligt samvete, eller att trampa någon på tårna, men jag har några reflektioner som jag vill dela.

Det har uppstått en ny kostdiskussion på Facebook. Det centrala är återigen hur mycket våra barn ska särbehandlas, om man kan jämföra diabetes med allergi, om ett kalas är värt höga värden och så vidare. Jag har skrivit lite om det tidigare, här.

Diabetes typ 1 är en individuell sjukdom. Det kan inte understrykas nog många gånger. En del verkar till och med kunna dricka läsk, medan andra knappt kan titta på en macka utan att blodsockret stiger. En del klarar socker okej, men inte vetemjöl. Vissa kan äta vattenmelon utan insulin, medan andra inte kan äta det alls hur de än doserar. Vi måste alltid ha detta i åtanke när vi diskuterar diabetes och kost. Vi känner våra barns egenheter, men vi vet inte hur andra har det, och vi kan inte applicera våra egna barns matreaktioner på andras. Jag blir så provocerad av att bemötas av ”Det är ju bara att dosera rätt”. Jag försöker skaka av mig det, men jag får ett behov att försvara mig: Nej, det är inte jag som är dålig eller oerfaren, det är min dotters diabetes som gör att det inte går!

Blandat

Kan diabetes och allergi jämföras? Nja. Om en diabetiker får i sig en bulle utan insulin är det mindre allvarligt än om en äggallergiker får i sig ägg, för äggallergikern dör snabbt utan sin adrenalinspruta. Men många har en lättare släng av en viss allergi, och då tycker jag att det kan vara relevant att jämföra t ex äppelallergikerns kli i munnen, den laktosintolerantes ont i magen eller pälsdjursallergikerns nästäppa med diabetikerns höga värden och de symptom som det ger, om det kan få någon att förstå hur det känns. Jämförelsen är relevant såtillvida att diabetikern, precis som allergikern, kan välja om det är värt den där bullen/kattklappandet utifrån de symptom man vet kommer komma som ett brev på posten sedan.

Nu sticker jag ut hakan: Barn behöver inte äta allting. Barn behöver inte vara som alla andra. Ett exempel: Barnen vill smaka vin. Vi säger nej, det är vuxendricka. Enkelt! Inget barn ska dricka vin, och det får barnen acceptera, rakt av, och det gör de för att vi inte tvekar i vårt svar. När vi äter ”gofika” lägger vi in i det att vi unnar oss något och att det är något speciellt. Det känner barnen av förstås. Och vi vill ju unna dem också, eller hur? Att dricka vin är också att unna sig, men där är det svart eller vitt om barn får smaka. När det gäller fikat befinner vi oss i en gråzon.

Vi sitter aldrig och gofikar medan våra barn får äta macka, såklart. Men vi för heller inte över kladdkakans förväntningar på dem, utan vi ger dem ofta något annat och lägger förväntningarna där istället. Nuförtiden bakar vi nästan alltid sådant som alla kan äta, så då är det inget problem på hemmaplan.

När vi är bortbjudna kan det vara svårare förstås. När andra barn oförberett äter sådant som Amanda inte kan äta skär det i hjärtat på mig. Men det är fortfarande inte svårt. Vi säger bara att det är för mycket socker i, så köper hon det rakt av utan tjafs, och så var det även när hon var mindre. Givetvis har vi med oss eget om vi vet att det ska fikas, och givetvis försöker vi ta med något som är extra festligt för henne. Hon har hittills inte visat några tecken på att lida över att hon äter annat fika än andra barn. Hon kan faktiskt ofta vara stolt över sitt fika. Kanske har hon varit med och bakat det själv och är nyfiken på hur det blev? Andra barn vill ofta smaka, och hon delar gärna med sig.

Kladdkakebak

Det är inte farligt att vara annorlunda. Alla är vi annorlunda på något sätt. Som jag skrivit tidigare vill jag skicka med Amanda att hon är speciell. Hon vet det, och vi ömkar henne inte för det. Då skulle vi signalera att det är synd om henne som inte får ”vara som alla andra”. Synd om kan man tycka i hjärtat och i stunder när barnen behöver vara ledsna över sin sjukdom, men till vardags tror jag att man gör dem en björntjänst om man överför känslan av vad de missar till dem. Det är så lätt att tänka att gräset är grönare på andra sidan, men handen på hjärtat, hur mår icke-diabetesbarn efter att de klämt i sig en påse godis eller en rejäl fika? Är det något att eftersträva att kunna göra det? (För att var övertydlig talar jag här om att det är klart att jag önskar att alla diabetesbarn vore friska och slapp fundera överhuvudtaget. Men nu är de inte det.)

Detta är skrivet utifrån ett mindre barns perspektiv. Jag kan tänka mig att det är en helt annan process att gå igenom om barnet är äldre och levt ett annat liv innan, eller om det finns storasyskon med i bilden. All respekt för det.

Och till er vars barn kan äta ”som vanligt”: Grattis, tuta och kör och njut av det! (Men säg inte till mig att det bara är att dosera. Jag ser rött.)

Ps. Häromdagen träffade Hugo en av Amandas dagiskompisar på affären, och då pratade de om att hon ville leka med Amanda någon dag. Som ni förstår är det enklast att barnen leker hemma hos barnet med diabetes, men kompisen vände sig till sin mamma och sa: ”När Amanda kommer till oss måste vi köpa Amandasocker!”. Det värmer i hjärtat på flera sätt. Kompisen tänker på Amanda och vill henne väl. Amanda har uppenbarligen själv pratat om sitt ”Amandasocker” med stolthet. Det är självklart för kompisen att hon ska ha ett annat socker, och hon lägger inga som helst värderingar i det. Underbart!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *