» » Kors i taket!

Kors i taket!

Inatt har jag haft båda ungarna själv, och jag har sovit hela natten utan ett enda avbrott! Blodsockret har legat som ett sträck på ett bra värde (det är nästan så man blir gråtfärdig), ingen har drömt, behövt kissa, tappat bort sitt gosedjur eller ramlat ur sängen. Jag känner mig riktigt klar i skallen faktiskt!

Det växlar snabbt. För tre nätter sedan var det en sådan här natt:

Kl. 23 – (nyss somnat), handis piper, mer insulin
Kl. 01 – högt, högt, mer insulin
Kl. 02 – ledsen Rasmus, mer insulin (ja, inte till honom då)
Kl. 03-04 Amanda drömde mardröm och kunde inte somna om
Kl. 06.10 Rasmus vaknade

Efter en sådan natt känner man sig ungefär så här pigg och fräsch:

Trott_apa

Men jag ska inte klaga, det är generellt sett mycket bättre just nu. För några månader fanns det inte en natt utan minst 3-4 utryckningar, och till sist märks det att man fungerar sämre. Tålamodet tryter, man tappar bort ord, man orkar inte göra mer än det absolut nödvändiga och knäckebrödet kan lätt hamna i kylskåpet. Det är sådana tider man vill slita alla löpsedlar med texten

OSAMMANHÄNGANDE SÖMN GER CANCER/SÄMRE IQ/KORTARE LIVSLÄNGD/ÖKAR RISKEN FÖR DEMENS

itu med ett vrål. Jag brukar försöka trösta mig med att vi människor rimligen måste vara gjorda för några år av sämre sömn, annars vore vi en evolutionär katastrof som inte ens klarar att ta hand om våra egna barn när de behöver det som mest. Men därifrån till att vara högfungerande i ett samhälle som kräver allt mer från oss för att vi ska ses som någorlunda normala, det är en bit.

Många är de diabetesföräldrar som valt att gå ner på deltid för att orka. Jag hoppas (men tror tyvärr inte) att deltidarna är jämnt fördelade på kvinnor och män. Då har vi ännu en klassisk kvinnofälla med en dygnet runt hårt slitande mamma som får sämre inkomst/pension och en pappa som arbetar fullt och får sina guldstjärnor i pensionssystemet. Min guldstjärna får de föräldrar som delar lika på arbetet med en sjukdom som aldrig tar ledigt. En rejäl guldstjärna får också de ensamma föräldrar som dygnet runt sliter som djur för att få ihop tillvaron. Ni gör ett enastående jobb!

Stjarnor

Det verkar som att utmattningssymptom är vanligare hos diabetesföräldrar än hos genomsnittet, och det är rätt logiskt. De allra flesta av oss sover på nålar, ungefär som man gör med ett nyfött barn. Skillnaden är att vi gör det tills barnen flyttar hemifrån. Även dagtid är vi alltid redo för utryckning.

Det är fantastiskt ändå vilka ljud man lär sig att höra genom sömnridåerna. När jag har ansvaret på natten vaknar jag av pip och gnissel, men när jag ligger på samma plats och har lämnat över allt till Hugo sover jag oftast som en gris, trots samma pip och gnissel. Hjärnan är förunderlig, och tur är väl det!

Mane

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *