Hemma hos svärföräldrarna såg jag häromdagen ett julkort som vi skickat: en bild på våra juveler badandes i Stilla Havet. Två ungar med fullständig lycka i sina ansikten, och jag tänker (och längtar!) tillbaka till vår fantastiska resa och allt vi upplevde. Allt jobbigt är numera som bortblåst; tänk så finurligt minnet fungerar! 🙂 Jag tänker på all tid vi hade tillsammans och alla måsten vi lämnade hemma. Det största måstet, diabetesen, hade vi visserligen med oss och lika bra var nog det. Om vi hade kunnat lämna den hemma hade nog känslan av sorg blivit överväldigande när vi kom hem till den igen.
Jag känner fortfarande en styrka och ett slags segerrus över att vi vågade! Vi kastade oss iväg till en i stort sett oförutsägbar vardag. Vi visade att man faktiskt kan backpacka både med två småbarn och med en diabetes i bagaget. Jag tror verkligen inte att det skulle passa alla att göra det vi har gjort. Det kan rent av vara så att det är ytterst få som ens skulle uppskatta det. Ändå vill jag hoppas (helst utan att bli sådär coachigt flåshurtig) att vår resa kan ha inspirerat andra till att våga saker på gränsen till sin egen komfortzon.
Liiite rörigt att packa upp och ner och om, gång på gång
Diabetesen är ett hinder, ett meck och ett jämrans pyssel. Man måste liksom alltid vara förberedd på allt. (Som t ex igår när vi skulle på kalas och handis visade frågetecken för hundrasjuttioelfte gången och vi tio minuter innan avfärd beslutade oss för att byta sensor. Sådana, egentligen rätt absurda, situationer är vardag.) Man måste kämpa hårdare och ha en uppsättning extra allt i ständig beredskap, men är man bara förberedd så kan man klara så otroligt mycket. Det är lätt att känna att det bara är vi diabetesföräldrar/diabetiker som alltid måste vara på tå, men tänker man efter finns det många andra grupper i samhället som också måste kämpa hårt varje dag.
Vår senaste resa väcker tankar om tidigare resor. 2006 var vi ute i ett halvår, och då hälsade vi bland annat på vår vän L i södra Peru. Under två veckor vilade vi oss, åt solmogna vattenmeloner, vindruvor och fikon direkt från trädet. Vi pratade en massa på en mix av svenska och spanska, om livet i Peru och om livet i Sverige (han har bott i Sverige i några år). När vi blev avvinkade av L och hans syster var det med avsikt att ses igen, i Sverige eller i Peru. Han varnade oss för förslagna rånare i La Paz i Bolivia, och rånade blev vi.
När vi var hemma igen hade vi kontakt via mejl, julkort och ett paket som visade sig aldrig komma fram. Någon fräck gynnare norpade åt sig det på vägen och fick därmed en bok på svenska, ett par skivor med svensk musik och ett brev från oss. Grattis till hen, mycket nöje. När Amanda föddes berättade vi det glatt för L, och han var också mycket deltagande när han fick höra att hon fått diabetes.
Hugo och jag har pratat om att vi en dag ska ta med barnen till södra Peru, och återigen hälsa på vår vän L. Nu är det nio år sedan vi var där, och de senaste åren har vi inte fått svar på de kort och mejl som vi skickat. Igår kväll ringde Hugo en bror till L, för att kolla att allt är okej. Brodern berättade att L inte längre är i livet. Han dog för två år sedan i en hjärtattack. Så nu vet vi varför vi inte fått några svar, och det känns tungt och ledsamt. Nu får vi en dag åka till en grav istället; det var inte så vi tänkte oss att det skulle bli den där dagen när vi vinkade farväl. Det är dessutom grav nummer två vi har att besöka i Peru.
Resorna – så många minnen med glädje och sorg. Så mycket fattigdom och elände, orkaner och översvämningar. Så många nya bekantskaper, vackra vyer, äventyr och upplevelser. En box av minnen att simma runt i ibland.
Orkan i Guatemala 2006. Hela byar utplånades av lerskred, vägar skars av och till vissa ödsliga byar nådde hjälpen aldrig fram.
Tillfälligt upprättat läger av plåt och plast. Det här ligger högt upp i bergen, så det är kallt. Många barn fick lunginflammation.
En läkare som vi samarbetade med (vi samlade in pengar och han jobbade ideellt) undersöker en nyfödd flicka. Hon föddes i bergen när hennes familj flydde jordskredet som förstörde deras hus och by. Barnets storebror hade något år tidigare dött av simpel diarré, endast ett par år gammal.
Tack vare en massa pengar från nära och kära i Sverige kunde vi åka ut med mediciner och byggnadsmaterial till orkanens urfattiga offer (när väl elektriciteten kom tillbaka så att vi kunde få ut pengarna alltså). De allra fattigaste drabbades värst eftersom det är de som bor på sluttningarna där risken för jordskred är som allra störst. Tusentals människor dog, men i Sverige genererade det bara några få rader i tidningarna. Frustrerande!
Lämna ett svar