I förrgår vid lunch började Amandas diatelefon bli lite lila, som om någon hade ritat på den med kulspetspenna. För varje minut blev den mer och mer lila och blå och på kvällen var den helt svart. Skärmen var död. Vi kombinerade det med ett sensorfel i tre timmar och hamnade på 19 i blodsocker. Sedan har sensorn haft sensorfel av och till, men vi har i alla fall haft värden på natten tack vare att diatelefonen kunnat skicka vidare värden till våra telefoner. (Diabetes life hack: Vi satte i en hörlur i uttaget, för utan skärm går det inte att kvittera larmen, och de tjuter högre och högre när man inte kvitterar dem…)
Tyvärr gick sensorn ut idag på morgonen och vi kan inte byta den utan skärm.
Gårdagskvällen gick åt till att kolla om någon av våra andra telefoner i hushållet kunde hoppa in som ställföreträdande diatelefon en sensorsession, men nix. Alla är för gamla. (Vilket är störigt i sig. Jag tycker man ska belönas för att man inte köper nya telefoner i tid och otid, inte straffas. Men det är en annan diskussion.)
En ny skärm är beställd, men den kommer tidigast imorgon. Inatt har vi ingen sensor. Skolan har ingen sensor idag, och inte imorgon heller. Det är inte roligt.
Många suckar nog nu och tycker att vi är för beroende av tekniken. Ja, jag erkänner: Vi är beroende av tekniken för en god livskvalitet. Det är klart att vi kommer att klara dessa dagar och nätter, men faktum är att vår dotter inte känner, och aldrig har känt, blodsockervärden som inte är extrema. Hon hade t ex ingen aning om 19-värdet häromdagen innan vi tog blodis, hon blev lika förvånad som vi. Hon vaknar heller inte på natten av lågt blodsocker. De nätter hon ligger inom larmvärdena (3,2-9,2 har vi nattetid) är lätträknade. Så när vi inte har någon sensor måste vi försöka se på henne hur hon mår, och sticka. Ställa klockan på natten, och sticka.
Vi kastas tillbaka i tiden, till när vi stack henne minst sju gånger per dygn, oftast oftare, för att ha en aning om blodsockret. Till tiden när vi fick en momentan bild av hur blodsockret låg, men ingen känsla för om det var på väg upp eller ner. Till tiden när vi var tvungna att iaktta henne konstant för att försöka avslöja de få, ytterst vaga tecken hon gav på att allt inte var som det skulle. Till tiden när vi fick fånga in en arg unge och tvångssticka, för att sedan fatta beslut om hur vi skulle hantera ilskan. Till tiden när vi ställde klockan på minst 02 och 05 på natten för att sticka och kolla. Vad jag INTE vill ha tillbaka den tiden!
Dexcom har revolutionerat vårt liv, så är det bara. Den har givit Amanda frihet och bättre blodsockervärden och oss lugn. Den har räddat vår sömn, även om den stör oss varje natt. Jag är så himla, himla tacksam att vi har den! Särskilt nu, när vi inte har den. Mitt rop skalla: Kontinuerlig blodsockermätning åt alla (som vill ha) – det bokstavligt talat förlänger liv!
Lämna ett svar