» » Oliver!

Oliver!

Vartannat år ordnas det en musikal i Ydre. I år är det ”Oliver!” som såklart baseras på Oliver Twist av Dickens. Musikalen är ambitiös och en stor grej för vår lilla bygd och stolta ser vi bussar från både Linköping och Jönköping och säkert ännu längre ifrån komma inrullandes till oss för att se den. I år kom Amanda med i ensemblen – hon är så lycklig! En helg i månaden är det övning, två till tre heldagar. I sommar ska det övas en hel vecka och i oktober är det premiär och därmed start för ett tjugotal föreställningar. 2020 kommer att gå till historien som Olivers år i vår familj. Amanda själv kommer behöva dra ner på mycket annat för att orka. Vi föräldrar kommer att behöva tillbringa massor av tid i en skön teatersalongsfåtölj (och senare bakom scenen) för att hålla koll på blodsockret så att hon kan fokusera på sitt. Framtiden får utvisa om vi behöver vara med hela tiden eller om vi kan komma och gå lite. Antagligen kommer vi att få ta det dag för dag. Som ni vet är blodsockret oförutsägbart. 😉

Rader av fåtöljer i en teatersalong

Det är fint att se dem jobba. Jag har med mig annat att göra, men det är så spännande att titta på dem att jag än så länge inte fått så mycket gjort… Det är proffs som tränar dem, och det är fascinerande att se hur de arbetar. Stämningen är omhändertagande och fin och deras övningar ger omedelbara resultat. Jag har ju av naturliga skäl mest kikat på barnen, och jag är imponerad över hur snabbt de lär sig och hur bra det redan låter om dem!

Vi visste två saker redan innan Amanda var på audition för ”Oliver!”: att hon skulle älska att komma med och att det skulle innebära en väldig massa extrajobb för oss föräldrar. Förutom det som alla andra har med skjuts och matsäck så behöver vi antingen vara med eller hela tiden hålla koll på distans, förbereda en väl genomtänkt matsäck varje dag och kolhydratsräkna den, se till att alla diagrejer som eventuellt kan behövas finns med, och inte minst hitta balansen mellan att vara ständigt närvarande/övervakande men ändå låta henne köra sitt eget race. Hade hon inte haft diabetes hade vi ju bara lämnat henne där och hämtat när dagen är slut. Nu kan hon både tröttna på oss och utnyttja oss som någon slags allmän servicepersonal. Vi behöver träna på att finnas där enkom som diabetesmedhjälpare. Här finns det goda chanser för både henne och oss att växa!

För att inte folk ska undra och mumla publicerade jag en information om Amandas diabetes i ensemblens facebookgrupp. Jag rekommenderar er alla att göra detsamma i liknande situationer! Jag har fått idel kärlek och omtanke tillbaka, och isen är bruten. Den som vill kan komma och prata med oss och Amanda behöver inte känna sig avvikande på ett negativt sätt. Jag menar, piper om henne gör det, oavsett om vi berättar eller inte. Folk ser att vi har apparatur, lappar på maten och att hon inte kan ta en delikatoboll närhelst hon vill som alla andra barn gör. Om vi inte förklarar det blir det en grej. Nu är det ingen grej, för nu vet alla och det gör ingenting om hon sitter och knaprar på äpple mitt under sångrepetitionerna. Precis som det är i skolan. Alla vet och ingen höjer på ögonbrynen över varken pip, extramat, socker eller akuta podbyten. Väldigt skönt och enkelt.

Jag får inte publicera några bilder från övningarna, och inga musiksnuttar heller – och det är synd för er! Ni missar något kan jag säga! 😊 Wow, vi har ett mycket spännande år framför oss!

  1. Eva Sandhammar
    | Svara

    Det låter jättespännande – och positivt! Vill en inte missa musikalen får en väl ta sig dit till en föreställning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *