» » Tillit

Tillit

Sårbar

Barn har en otrolig tillit till oss vuxna. Det slog mig inte med full kraft förrän jag fick barn själv, det där med att barnen är så väldigt utsatta just eftersom de litar på sina vuxna. I de flesta fall är det bra och som det ska vara, men när de vuxna inte tar sitt ansvar är det hjärtskärande. Det ska väldigt mycket till för att ett barn ska vända sin lojalitet från föräldrarna (i alla fall före tonåren…). För ett tag sedan kom jag att tänka på att våra diabetesbarn har en extra fantastisk tillit till oss. När de är små förstår de nog inte riktigt, men ju äldre de blir, desto mer vet de om insulinets farlighet och nödvändighet. Och ändå litar de på oss till hundra procent att vi gör rätt! Om jag hade haft typ 1-diabetes tror jag nog att jag hade haft ytterligt svårt att låta någon annan dosera åt mig, även om jag hade vetat att den personen hade full koll. Jag hade velat ha kontrollen själv och ensam och totalt.

När vi gör felbedömningar eller räknar fel är det våra barn som får ta konsekvenserna av det, och trots att det blir tokigt ibland (något annat vore omöjligt med denna sjukdom) så litar de på oss. De litar på att vi fixar något att äta när det behövs, att vi fångar upp låga värden, korrigerar höga, håller koll när de sover och att vi håller reda på när det är dags att byta hjälpmedlen på kroppen. Amanda har aldrig ifrågasatt eller visat oro, och hon har aldrig någonsin anklagat oss när vi gjort fel, inte ens när vi uppenbart klantat oss. Det är ett förtroende av guld att förvalta.

Kanske beror tilliten på att barnens världsbild är begränsad och att de till en början tror att deras föräldrar är ofelbara. Förhoppningsvis känner de i sina hjärtan att vi gör allt vi kan för att det ska bli så bra för dem som möjligt. Gissningsvis lagas sprickor i tilliten om vi uppriktigt ber om ursäkt när vi gör fel, oavsett om det gäller diabetesen eller något annat.

Oavsett var den här blinda tilliten kommer ifrån så ger den oss ett ansvar att göra vårt allra bästa. En tillit av det slaget får man inte svika. Men det är också viktigt att vi visar tillit tillbaka. Att vi litar på att barnen gör så gott de kan, även när det blir fel. Att vi visar dem att vi litar på att de tar sitt ansvar när vi slackar på linan och släpper dem lite mer utom synhåll. I tonåren ställs detta på sin spets från båda håll, och det kan bli hårda duster och många tårar innan man når fram till varandra. Ibland duster som bokstavligt talat är på liv och död. För en del går detta ganska smärtfritt, men för många är det en frigörelseprocess som kostar på för både barn och föräldrar (och andra anhöriga som oroar sig). När barnens tillit till oss, förhoppningsvis tillfälligt, är rubbad, är det viktigt att de har andra att vända sig till. Vuxna förebilder som kommit ut på andra sidan och som på riktigt förstår vad de går igenom. Jag hoppas att Amanda har sådana förebilder den dagen det är dags för henne att klippa navelsträngen till oss. Jag ska i alla fall se till i god tid att hon har kontakterna, om hon inte fixat det själv. Tur att det fortfarande är långt dit. Mitt inre svajar till när jag tänker på att släppa taget, men jag måste ju faktiskt ha tillit till att hon kommer att klara det.

Tillit – kan det möjligen vara ett av svenskans vackraste ord?

  1. Marina Tell Eskildsen
    | Svara

    Så fantastiskt bra skrivet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *