Vilken helg vi har haft! I fredags löste jag ut en julklapp: att åka till Linköping och gå på Winnerbäckkonsert. Barnen blev hämtade av farmor och farfar och sov där, en förutsättning för att vi båda skulle kunna gå. Vi var där i god tid och fick superbra platser nästan längst fram. Vi hann dock avverka många gäspar innan Lisa Ekdahl dök upp på scenen och höll en hel konsert för oss (nymodigt!). Sedan gäspade vi igen så tårarna sprutade innan scenen var ombyggd och det var dags för röj. Underbart bra var det! För två år sedan var vi också på konsert med Lars Winnerbäck, och då bestod förbandet bl a en trummmis som var SÅ fantastisk. Till vår stora glädje var det just hon som satt bakom trummorna i Winnerbäcks band den här gången. Vilken energi alltså, man blir alldeles lycklig!
(När konserten var slut ringde farmor. Hon hade råkat avaktivera podden på något vänster (nej, inte heller hon fattade hur det kunde hända) och ville ha lite råd. Hon väckte Amanda och satte ny pod. De klarade det utmärkt bra när Amanda väl vaknat.)
Vid två på natten var vi hemma igen. Ojojoj, det var värt det, men nattsudd är sannerligen inte min starkaste gren längre! Vi funderade på hur vi skulle tillbringa vår barnlediga halva lördag. Kanske skulle vi helt enkelt släppa alla måsten och bara vara? Det var länge sedan vi gjorde det tillsammans hemma utan barn.
Men, vi behövde inte fundera så länge, för när vi rörde honungsympen som stod i kylen så visade den sig vara klar. (Vi har bin och ägnade en stor del av förra veckan med att slunga honung. För att få rätt konsistens kan man göra en ymp som är en blandning mellan äldre färdig honung och den nya som inte är färdig. Sedan blandar man ympen med den slungade honungen och tappar upp på burk så får man fin honung.) Det var bara att kavla upp ärmarna. Kvart i elva på kvällen var alla 170 kilona honung upptappade på burk. Så typiskt oss. Vår devis är: ”Det var ju bra att det blev gjort i alla fall!”. Vet inte hur ofta vi säger det till varandra när vi stupar i säng.
Söndag morgon ringde klockan innan sju. Det var dags att förbereda dagens äventyr: Lopp på Visingsö! Vi svängde ihop lunch och mellis, packade diabetesväskan med extra allt, blötte friofodralet och la i insulin, packade löparkläder till oss alla, matade hönsen och såg till att barnen blev redo för avfärd. Grevskapsloppet har gått i arton år utan att vi har ens har hört talas om det, men i år var det diabetesanpassat eftersom en av arrangörerna fått två barn med diabetes inom loppet av ett år. Det är inte lite tufft! Det är sådant som krävs, att någon kommer i närkontakt med diabetes – då jäklarns händer det saker! Eftersom Visingsö ligger inom räckhåll för oss ville vi självklart vara med. Nästa år hoppas jag att ännu fler diabetesfamiljer hittar dit.
När vi hämtade ut nummerlapparna fick Amanda extragrejer, bonus för diabetiker. Kring barnbanan stod folk med lite extra koll och det delades ut druvsocker till den som behövde det. I tältet där man efter loppet kunde fylla på med energi fanns diabetesanpassade snacks också. Så fint! 💚
Innan vi anmälde oss frågade vi barnen om de ville springa en eller tre kilometer. Entusiastiska som de är svarade de tre. Så vi anmälde dem till det trots att ingen av dem kunde relatera till hur mycket det är… När startskottet gick för barnen rusade alla iväg som om de hade en blåslampa i rumpan, ivriga som små ekorrar. De flesta saktade nog ner ganska snart. 😏
Hugo sprang med barnen, men Amanda drog ifrån efter ett tag och kom i mål ensam. Stort! Hon var mäkta nöjd efteråt. Hon har precis rätt inställning tycker jag. Hon vill springa, men det är inte på blodigt allvar. Till exempel hade hon tydligen stannat och käkat några hallon på vägen, man ska njuta av livet! 😊 Ett bra tag efteråt kom Rasmus joggande hand i hand med Hugo. Amanda tog emot honom i mål med en stor kram. Även han var nöjd. Tre kilometer för en femåring – det är inte alls illa!
Sedan var det min tur på femkilometersbanan. Vid min sida stod en annan diabetesförälder, och han var min tappra hare genom hela loppet. Tack vare det slog jag personbästa på flera år. Det var riktigt uppmuntrande eftersom det gått så trögt och dåligt med mitt springande sedan Rasmus föddes.
Vi hängde på området ett tag och snackade med andra diabetesfamiljer, köpte några änglar av @diabetessmycket och njöt av att vinden inte längre var lika isande kall som på förmiddagen. Sedan bussades vi mot färjan som tog oss tillbaka till Gränna. Givetvis var vi tvungna att kika på polkagristillverkning och provsmaka lite innan vi åkte hemåt.
Jag tog en varm dusch vid halv nio, och då var det som om någon slog mig i huvudet med en klubba. Då kom helgen ifatt och jag orkade inte göra någonting mer. Vi lämnade vårt kaosiga hem precis som det var och satte oss framför datorn en timme innan vi ramlade i säng på varsin våning. Jag gav en socker till Amanda innan jag la mig. Eftermiddagen hade varit hög eftersom vi chansat mycket med polkagrisar och mat. Insulinet vi hällt i henne kom ifatt och låg och tryckte ner blodsockret. Trots sänkt basaldos också pep det vid halv ett. Vad jag inte ville vakna då! Men det gjorde jag i alla fall, fattade ett beslut om att sänka basaldosen med 50 % i två timmar och gick sedan och la mig och somnade om på nolltid. Vi tre på övervåningen var något trötta imorse, men vi kom upp till sist. Den fjärde hade redan åkt. Fyra arbetsdagar to go, sedan är det semester!
Tur att inte varje helg ser ut på det här viset… Men förbaskat kul var det!
Lämna ett svar