Det är lyxigt att få en rejäl inblick i ens barns vardag. Det har jag tyckt även när jag skolat in personal till höger och vänster. Man lär känna de andra barnen på ett helt annat sätt och får en bild av hur vardagen ser ut alla de timmar man inte är med. Det är den stora fördelen med det här arrangemanget!
Men: det måste vara en nödlösning. Jag har gått in två dagar den här veckan, Hugo en. Inte så många dagar alltså, men ändå känner jag ända in i märgen att det inte blir bra att jag är resurs åt mitt eget barn. Några snabba anledningar:
-
En hajpad hajpod som passar för ett badhusbesök Det blir fler tjafs-situationer om allt möjligt för att jag är förälder och inte en utomstående
- Det blir obalans gentemot de andra barnen (även om jag försöker behandla alla lika så ser de mig som Amandas mamma)
- Amanda slipper oss aldrig (som diabetesförälder är man redan allestädes närvarande för sitt barn, om än i periferin ibland)
- Amanda får inte ha sin värld i fred, vi ser allt som händer på fritids och i skolan också
- Vi själva får inte det minsta ledigt från varken Amanda eller diabetesen (det får vi ju inte under semesterperioder heller, men det är en helt annan sak)
- Jag har inte valt ett yrkesliv med barn, det finns andra som är bättre lämpade helt enkelt
Det var gott att lämna över tjejen och grejerna till resursen i morse! De är bara tre barn på fritids idag och ska passa på att åka till badhuset, så jag lämnade över en väska med extra allt och tips om vad som oftast händer när hon badar. Jag känner mig helt trygg att resursen har koll. Badhus är annars en mardröm att lämna över till andra eftersom följderna av ett blodsockerfall i vattnet kan bli så katastrofala.
Det var bra att den här situationen uppstod. Nu har vi lite att gå vidare med för framtiden. Ska bara samla lite energi först.
Lämna ett svar