…sa Amandas resurs i förrgår. Anledningen till uttalandet är den magsjuka som aldrig ens bröt ut ordentligt men som fortfarande, mer än en vecka efteråt, ligger och pressar blodsockervärdena. Fram till igår har vi givit en tredjedel till hälften av måltidsinsulinet för att hålla ungen på banan, och ändå har det blivit mycket socker.
I vanliga fall är det bara jag och min man som ser alla avvägningar vi gör och
allt vi hela tiden tar med i beräkningen. Få andra har en aning om att t ex veckan (minst) efter magsjuka är fortsatt extra trixig. Därför var det så skönt att höra hennes ord i förbifarten! Man ska inte underskatta vikten av bekräftelsen, att någon ibland ser och förstår arbetet man gör.
Apropå att göra, nu ska jag ta en kort paus i jobbet och gå ner och ta ut insulin ur kylskåpet. Sedan ska jag pimpa en ny pod. Den nuvarande har en skördare som tar ner skog. Beställningen på den nya är en skotare som drar ut stammarna ur skogen. När Amanda kommer hem ska vi byta till skotarpodden. Ingen rast, ingen ro i diabetesland.
(Jo, vi har precis gallrat lite skog hemma så motiven är ingen slump…)
Lämna ett svar