» » Guldgroda

Guldgroda

Jag har tidigare skrivit om hur ett vanligt diabetesdygn kan se ut, så det behöver jag inte göra igen. Däremot tänkte jag att det kunde vara på sin plats att skriva om hur ett lite besvärligt diabetesdygn kan se ut. Allt det där gamla vanliga jobbet är inte med, bara det som sticker ut. Det blir liksom extra tydligt hur små marginalerna är och hur viktigt det är att ALLTID ha med extra allt.

Ca kl. 22: Amandas sensor pep till och gav oss den upplyftande texten: ”Fel på sensor. Byt sensor.” Skulle vi väcka Amanda och sätta sensor nu, eller skulle vi ta det morgonen efter, innan skolan? Sätta i sömnen är inget alternativ, då vaknar hon och blir jätteledsen, och vi vill absolut inte att hon ska känna sig otrygg i sömnen. Nätterna är just nu extra oförutsägbara, och för att slippa sätta klockan på 00, 02, och 04 och 06 bestämde vi oss i alla fall för att sätta en ny sensor på en gång.

dexcom_sensor
Sätta sensor

Fram med sprayer, spritservetter, en ny sensor och en dator med barnprogram. Jag försökte väcka Amanda, men hon sover så hårt den här tiden. Till sist blev hon ledsen och arg: ”Jag vill sova! Jag vill inte sätta sensor!” Och jag fattar ju det! Vem fasen vill bli väckt mitt i sköna sömnen för att bli stucken?

Vi gjorde det i alla fall, vi satte sensorn på en sömndrucken, mycket motvillig tjej med tårar på kinderna. Efteråt vaknade hon till ordentligt, pigg och glad. ”Mamma, jag är hungrig!” Inuti mitt huvud morrade  jag, för jag vet ju att det är hopplöst att få till blodsockret när hon äter på kvällen och natten. Jag bad henne dricka lite vatten, stoppade om henne och hoppades att hon skulle somna om. Men icke.

Min man gick upp på övervåningen och la sig. Vi måste rädda den nattsömn som går och delar därför på oss i tuffa perioder. Jag tog ett stick i Amandas hand: 15 mmol. Högt alltså. Jag gjorde i ordning en skål med yoghurt, vägde och räknade och gav insulin till det + en extra dutt för det höga blodsockret. Sedan la jag mig bredvid min oförskämt pigga dotter, vi läste lite bok och till sist somnade vi.

Kl. 24: Sensorn pep, visade två bloddroppar. Mätaren visade blodsocker på 18 och 17. Jag kalibrerade in värdena och gav en rejäl insulindutt och höjde basdosen med 60 % i två timmars tid. Amanda sov oroligt, vaknade och var jättekissnödig. Inte konstigt med det blodsockervärdet.

Resten av natten: Var nittionde minut pep sensorn för högt blodsocker. Varje gång vaknade jag till, gav insulin, somnade om. Inte förrän vid sex-tiden låg blodsockret okej igen. Jag misslyckades alltså. Hade jag haft facit hade jag gett mycket mer insulin, men det finns inget facit.

Kl. 6.30: Vi väckte en väldigt, väldigt trött tjej. Ändå var det dags att äta frukost och åka till skolan.

Kl. 14: Vi hämtade Amanda vid skolbussen och hela familjen åkte till badhuset. Mellanmål i bilen på vägen, kolhydraterna redan uträknade och skrivna med frystejp på hennes lådor. Strax innan hon hoppade i bassängen fick hon en halv Extend för att blodsockret inte skulle sjunka. Sedan en speciallinda över sensorn för att skydda den mot slitage när tejpen kring den blöts upp. Extra allt-väskan var på plats på bassängkanten.

skotarpod
Podden med skotaren blev kortlivad.

Kl. 15.30: Amanda hade kommit igång med simmandet i stora bassängen. Tejpen på pumpen började lossna i överkanten och det räcker tydligen med att det finns en liten lös flik för att vattnet ska lösa upp resten. Amanda tränade och tränade för att ta Guldgrodan. Då åkte pumpen loss och singlade ner mot bassängens botten. Min man dök ner och plockade upp den.

Och nu då? Skulle vi gå upp direkt och sätta ny pump eller faktiskt för en gångs skull strunta i diabetesen och låta vår förväntansfulla unge ta sin guldgroda? Att sätta en ny och hoppa i igen var inget alternativ, tejpen behöver tid för att fästa ordentligt innan man kan ha den i vatten.

Vi lät henne simma. Hon klarade guldgrodan, stolt som en tupp. Klockan tickade.

podbyte_pa_badhus
Podbyte i omklädningsrummet

Blodsockret var bra (efter en sockerbit), men vi visste ju att smällen skulle komma senare. Vi gick upp och gjorde oss i ordning och jag fyllde en ny pump med insulin. När jag skulle avaktivera den gamla pumpen hittade jag den inte. Det gjorde inte fjärren heller, så då anade jag att den höll till inne på herrarnas. Ett sms till Hugo, men fast han letade i alla kassar hittade han ingen pod. När vi träffades på andra sidan hittade vi fortfarande ingen pump, men det gjorde fjärren, så då kunde vi i alla fall avaktivera den och aktivera en ny. (Skotarpodden satt fastklistrad under en av matburkarna såg vi när vi packade upp allting hemma…)

hogt_blodsocker
Stigande blodsocker

 

En (ynka) timme efter att förra pumpen lossnat satt det en ny på Amandas ben. Jag gav en rejäl dutt som ersättning för den tid hon varit utan insulin. Sedan steg blodsockret, och steg och steg. Mer insulin, ännu mera insulin, massa insulin. Först klockan 22 hade hon ett okej blodsocker igen. Jag sov på övervåningen (som en sten) medan Hugo vaknade ungefär en gång i timmen, större delen av natten igenom, av att sensorn pep för lågt blodsocker.

Två skitnätter. Ett sensorbyte. Ett extra pumpbyte. Ett blodsocker mellan 2 och 19. Och en omåttligt stolt unge med en Guldgroda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *