Efter veckor av spänd förväntan var det så dags: Vi åkte till sjukhuset för att sätta Amandas nya pump. Vi hade pratat mycket om det och kommit överens om att hon själv skulle få välja första stället att sätta den på. Hon valde armen, och det kan jag förstå eftersom hon numera är van att ha sensorn där.
Dagen innan ”terapeutade” Amanda lite på mig. Jag fick lägga mig i soffan och fick en filt över mig. Hon satte visserligen inte Omnipod på mig, men hon skulle ta prover.
Hon emlade (satte på bedövningssalva i form av aloe vera på en kartongbit) och stasade (med frystejt)…
…och hon fyllde många provrör med mitt blod (lite grov nål, kan jag tycka 🙂 ).
Det var nog ingen slump att hon satte igång med det när sjukhusbesöket närmade sig. Sist hon var där lämnade hon elva rör med blod och det var lite tufft för henne.
Med på sjukhuset var både lillebror Rasmus och farmor. Rasmus fick följa med eftersom vi skulle åka ut på äventyr direkt från sjukhuset. Även farmor var med för att vi skulle ha en chans att höra vad instruktören från pumpföretaget berättade för oss… Vi hade förstås pillat lite på grejerna redan innan så att vi var aningen bekanta med den nya fjärrkontrollen. Amanda fick leka i väntrummet först medan vi gick igenom alla livsviktiga inställningar. Det är en stor skillnad mellan att gå över från pennor till pump och att bara byta pump. Vi har ju redan koll på basal och alla miljoner kvoter, och det kändes rätt skönt. Jag minns att det var rätt pyssligt att komma fram till basaldoser och kvoter eftersom precis allt hänger ihop. Det är svårt att särskilja exakt vilken faktor man ska ändra när något inte är bra.
Så var det då dags att kalla in Amanda. Hon kom springande! Först fick hon välja fodral till fjärren och fingra på en utskjuten omnipod. Sedan var det till sist dags att sätta Den Nya Pumpen. När den var fastklistrad började hon orma sig, men vi lirkade och djupandades tillsammans och hon tryckte själv på knappen för att sätta igång den. Ett litet aj slank ur munnen på henne, men hon erkände att den kändes mindre att sätta än sensorn.
Podden är stor på hennes smala arm, och jag tror inte att det är optimalt att ha den där. Det sträcker rätt mycket mellan tejpen och podden. Dessutom behöver vi armarna till sensorn, för den funkar så bra där. Hur som helst, när vi fått hjälpmedelskort på nya teststickor, hämtat ut dem och kände att vi hade läget under kontroll åkte vi vidare. Efter mellis och boklån på biblioteket lämnade vi av farmor vid tåget och styrde sedan kosan mot ett bra tältställe. Vi fick leta en del, men till sist hittade vi en plats med allt som Amanda hade önskat: skog, sjö och berg. Vi hittade en liten, liten plätt som var hjälpligt plan, och där ställde vi tältet.
Innan middagen badade Hugo och Amanda. Amanda för första gången på över fyra år utan att koppla bort en pump. ”Pappa, jag hade nästan glömt bort att jag hade diabetes!” utropade hon glatt medan hon hoppade från en sten så att vattnet stänkte. Fina ord.
Vi har nu klarat både att ge måltidsinsulin och att höja och sänka basen utan missöden. Och ännu har podden inte börjat tjuta som ett brandlarm. Tack och lov…
När barnen äntligen somnat i tältet tog vi oss ett ensamt kvällsdopp. Jag vet inte när det hände senast, det kom visst ett par ungar emellan. Det var alldeles stilla och tyst och allting speglade sig i sjöytan. Fiskarna var de enda som bröt ytans stillhet när de kom upp och fångade insekter. Ja, tills vi plumsade i då förstås. Det var härligt att avsvalkad krypa ner i sovsäcken sedan, mellan två snusande guldklimpar, varav en med en alldeles ny omnipod på armen.
Lämna ett svar