Lillmister i familjen är misstänkt prickig. Vi tror att det är outblommade vattkoppor. Vi får väl se hur det utvecklas, men jag kommer osökt att tänka på när Amanda fick vattkoppor tre månader efter sin diabetesdiagnos, en månad efter pumpstart (hon hade sprutor i två månader först).
En syssling hade varit på besök och fick därefter vattkoppor, så vi visste att hon var utsatt för smitta. Inte nog med det, vi visste att hon var smittad, för jistanes vad blodsockret for innan kopporna bröt ut två veckor senare! Det var innan vi hade cgm, och vi fick sticka henne ofta, ofta. När ett blodsocker oförklarligt går från 14 till 2,5 på 40 minuter och sedan upp igen till 18 är det inte lätt att slappna av. Amanda var bara drygt 1,5 år och kunde förstås inte meddela hur hon mådde.
När kopporna väl kom lugnade faktiskt blodsockret ner sig lite, men då tillstötte andra problem. Amanda går in i det mesta med hull och hår, och det gällde tydligen även vattkoppor. Hon blev helt översållad. Feber hade hon bara någon dag, och då var hon lite hängig, men sedan var hon ungefär som vanligt i energi och humör. Hon var så liten att hon inte kunde klia riktat, och det var en stor fördel. Några ärr blev det ändå, men hade hon kunnat klia bättre hade nog hela ungen varit gropig idag.
Det här var bara början…
Hela rumpan och ryggen var täckt, och ju fler koppor det blev desto svårare hade vi att hitta ett ställe för nålen. Till sist fick vi sätta själva nålen på en millimeter ”frisk” hud men tåla att tejpen hamnade på koppor. Nålarna satt inte länge. Det blev stopp i dem ideligen. Jag föreställer mig hur de vita blodkropparna arbetade intensivt överallt och att de inte gjorde skillnad på nål och koppor. Allt ont skulle bort, och nålen är ju en främmande kropp som de reagerar på. Det är därför man inte kan ha nålar så länge i vanliga fall heller, immunförsvaret är där och täpper igen dem så att de inte funkar till sist.
Vi redde ut det såklart, men jag kan konstatera att en cgm förmodligen underlättat livet betydligt. Och nu, när det förhoppningsvis är dags för lillebror, så känns det faktiskt som en baggis i sammanhanget. Det är lättare att ”bara” stötta, trösta och lindra än att dessutom hålla koll på ett blodsocker som beter sig precis hur som helst.
Ps. Bra att veta för dig med diabetesbarn, cgm och vattkoppor: Man ska aldrig ge ipren som febernedsättande när man har vattkoppor eftersom det ökar risken för ovanliga, men allvarliga, följdinfektioner (det gäller alla, oavsett om man har diabetes eller inte). Alvedon kan man ge, men har man cgm finns det en risk för att den visar felvärden när man har tagit alvedon. Alltså ska man inte lita på cgm:en så länge man har alvedon i kroppen. Som vanligt är det olika. En del märker ingen alvedon-effekt på cgm:en medan andra får helt missvisande värden.
Lämna ett svar