» » PIP PIP PIP PIP

PIP PIP PIP PIP

Första natten efter den stora bashöjningen låg Amandas blodsocker som ett sträck på 10, trots flera extra insulinduttar under natten. Men inatt, då var det rött, rött, rött på handis. Ibland händer det att handis fastnar på ett lågt värde när blodsockret varit långt nere och vänt. Det märker man då man tar ett stick i fingret som kan visa värden på 5-7 när handis fortfarande uppmanande piper sina fyra pip för låga värden. Ofta har vi då givit socker en timme eller mer innan, och då vet vi att det är falskt alarm och kan ignorera det.

Sockerspruta

Inatt var det annat. Jag gav första sockerdosen strax efter att Amanda somnat. Snoozen är inställd på 30 minuter, så om handis inte anser att värdet gått över 3,1 på den tiden piper den igen efter en halvtimme. Och det var just vad den gjorde: var trettionde minut pep den ettrigt. I vanliga fall räcker en sockerdos gott och väl, men ett stick i fingret innan jag gick till sängs visade att Amanda behövde mer socker, så det fick hon såklart.

Sedan har blodsockret legat och balanserat på det låga hela natten. Fram till klockan fyra vaknade jag av pipen var trettionde minut. Hon har fått socker minst en gång till under natten (minnena är lite luddiga). Jag har stuckit henne mycket inatt, och även om handis inte haft rätt på värdet har blodsockret legat för lågt för att jag skulle våga stänga av det pipande eländet helt och hållet. Klockan fyra hade blodsockret äntligen stigit litegrann. Ett stick i fingret visade 4,5, medan handis sa LÅGT. Då vågade jag sänka basen till 70 % och sedan stänga av handis för att få någon vettig sömn alls. Klockan tre kom Amanda in till min säng. Klockan fem kom lillebror. Klockan sex behövde Amanda kissa. Halv sju ringde klockan. Då låg jag på en två-centimetersrimpa ytterst på sängkanten, utprejad av mina juveler. Men jag sov gott, så det märkte jag inte förrän jag vaknade.

bara_rott

Det är ändå märkligt det här med tröttheten. Den här natten skulle jag beskriva som en katastrof. Jag har verkligen inte sovit mycket alls och blivit störd precis hela tiden natten igenom. Ändå är jag inte i det tillstånd som jag var senast jag hade en liknande natt. Nu kunde jag somna mellan varje utryckning, och även om sömnen var måttligt kvalitativ var det i alla fall något. Förra gången var jag så kortsluten i huvudet att jag inte kunde somna om. Jag hoppade till inför varje ljud och vaknade för minsta knäppning.

Men jag måste erkänna att jag hade lite svårt att somna. Maken var i Stockholm på U2-konsert, och med de ständigt låga värdena, den sena kvällen och mitt trötta huvud började tankarna på kramper snurra. Tänk om hon krampar när jag är ensam med båda barnen? Hur lätt är det att ringa ambulans när någon skriker intill? Jag har hört att de klamrar sig fast. Jag låg och tänkte på vad jag skulle göra om utifall att. Tänk om Rasmus vaknar och ser sin syster skrika och krampa? Jag kan ju omöjligen ta hand om båda två! Jag gjorde upp en nödplan i mitt huvud och sedan bestämde jag mig för att skärpa mig och sova istället. Jag var ju egentligen inte särskilt orolig. Men ändå.

Ps. När jag lägger ut det här inlägget har ungarna precis somnat i rummet intill. Och gissa vad som nyss hördes? PIP PIP PIP PIP. Suck.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *