» » Lite vardag och lite fest

Lite vardag och lite fest

Farmor och farfar hade 140-årskalas, och vi var där såklart! På buffébordet trängdes mat för alla sorter: laktosfritt, marinerat med och utan honung, vegetariskt och special för allergiker. Det var 3-4 diabetiker närvarande, ett antal äldre med typ 2, och så lilla Amanda (ja, det kändes verkligen så i sammanhanget) med typ 1. Amanda åt ekologiska köttbullar så att det stod ut genom öronen, och bredvid den vanliga ketchupen hade farmor lagt fram ”Amandaketchup”, dvs tomatpuré. Bredvid den vanliga saften stod en tillbringare med steviasötad svartvinbärssaft. Den var även de vuxna diabetikerna och nallade på – och jag var förstås också tvungen att smaka. Den var jättegod! (Recept på den hittar du här.)

Barnen jagade varandra runt lokalen och försvann sedan ner på bottenvåningen där de tittade på film. Tack vare Nightscout-systemet, där vi kopplat handis till en telefon som sänder värdena vidare till våra telefoner behövde vi inte ständigt gå iväg för att kolla blodsockret. Det är en frihet som är helt självklar för de flesta andra, men som för oss är alldeles ny och alldeles underbar.

När det var dags för tårtan (som Amanda tjatat om sedan mellis) kastade hon sig över den sockerfria variant jag tagit med. Hon åt mest bären och grädden, men de andra diabetikerna fällde kommentaren: Det här smakar inte alls som sockerfria alternativ brukar göra – det var ju jättegott! Glad blev jag, för då har jag lyckats! Jag ska förfina receptet lite och sedan lägga ut det bland de andra recepten på everydiabetic.com.

marangtarta1

marangtarta

Klockan blev mycket och inte förrän halv tio tackade vi för oss och packade in våra nu pyjamasklädda barn i bilen. De somnade tre timmar senare än de brukar, och vi hoppades att de skulle ta lite sovmorgon dagen efter. Amanda var hög och vi hade höjt basen till 130 %. Halv sju morgonen efter kollade Hugo på handis och konstaterade ett blodsocker på 5,5 och pil snett ner. Han påbörjade en diabetestypisk förhandling med sig själv: Stänga av basen (=pumpen durrar och piper) eller avvakta (=risken mycket stor för att vi måste väcka Amanda väldigt snart och sätta henne vid frukostbordet). Han valde att stänga av bashöjningen. Fem minuter senare studsade Amanda upp och tyckte att det var morgon, hon hade blivit störd av durrarna och pipen. Trots att hon vaknat alldeles för tidigt de senaste tre mornarna, och trots att Hugo stängde av så snabbt det bara går, sov hon inte över pumpens larm, den lilla rackaren. Återigen – diabetes är inte bara att ta några sprutor! Det genomsyrar hela livet i stort och smått.

Amanda har varit hög mycket på sistone. Kanske har hon vuxit någon centimeter igen och behöver mer insulin? Igår föreslog Hugo att vi borde testa att höja hela basen rakt av med 25 %, för det var ett tag sedan vi senast korrigerade den. Sagt och gjort, pumpen har nu fått nya direktiv för varje timme på dygnet, och endast diabetesguden vet hur den nya basen tar. Hittills verkar det (peppar, peppar) vara ett lyckat experiment. Tack och lov för cgm som gör att vi kan utvärdera och följa det som händer, annars hade vi aldrig vågat höja så mycket på en gång! Nu håller vi tummar och tår för en lite jämnare och bättre kurva framöver.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *