Det känns som att jag upprepar mig, det känns rent av lite tjatigt. Vad gör vi? Jo, vi sover dåligt på nätterna (kombinationen av högt och lågt blodsocker med två barn som drömmer mycket just nu = ständiga avbrott i sömnen), vi byter nål, insulin och sensor (morgon, middag, kväll, natt), tar blodsocker, väger mat, räknar, ger socker och doserar insulin. Den basaldos vi höjde rätt brutalt för ett tag sedan har vi modifierat lite, men hur vet man om, och hur, man ska ändra när några dagar består av socker på socker medan andra är helt normala? När värdena tre kvällar i rad går upp till närmare 20 för att den fjärde ligga så lågt att socker krävs och den femte stanna som ett sträck runt 10 vad man än gör?
Vi turas om att sova ensamma utan barnen varannan natt nu igen. Det är trist, men absolut nödvändigt. Jag har skrivit om det förut; när natt efter natt naggas i kanten faller man igenom till sist. En viss återhämtning bara måste man ha, och återigen tackar jag min lyckliga stjärna för att vi är två som tar ansvar. Vi är två som hämtar och lämnar på dagis, två som sätter nålar, räknar och doserar, två som leker, tröstar, medlar och lägger barn, två som lagar mat, diskar och städar. Ändå är vi två som tittar tomt framför oss när vi sätter oss ner och känner efter. Jag fattar att folk, särskilt de som sliter helt ensamma, går in i väggen av det här.
Men det är såklart inte bara elände. Vi har också njutit av det fina vädret. Vi har letat hönsägg i vedboden och hjälpt småkycklingarna att hitta in i hönshuset på kvällen (allt under uppsikt av korna i grannhagen).
Vi har plockat mängder av tomater, skivat dem och lagt i vår nya mat-tork. Det blir hur gott som helst, och det är ett härligt sätt att bevara höstens skatter på!
Vi har invintrat bin och kokat bort vaxet från ramar och täckbrädor (även om en del mest kokade soppa av allehanda mystiska saker i en hink bredvid).
Vi har träffat goda vänner. Vi har myst framför kakelugnen. Vi har plockat en massa plommon i grannarnas trädgård. Vi har ätit en massa plommon (effekten behöver vi inte tala högt om). Vi har sett fantastiska solnedgångar, och en av oss såg supermånen (när han ändå var uppe och kollade blodsockret).
Vi försöker påminna varandra att det är livet som pågår, och att dessa hopplösa nattperioder för eller senare avlöses av lugnare. Man får sänka förväntningarna, härda ut när alla kraschar samtidigt, göra det bästa av saken och så småningom njuta av att hjärnan långsamt kommer tillbaka i takt med att vi får tanka sömn. En vacker dag sker det, det vet vi ju.
Lämna ett svar