Jag har varit lite småsänkt av en förkylning i helgen och har fått tre lyxiga fria nätter för att komma igen. I natt var jag tillbaka på min post medan Hugo fick välförtjänt ledigt. Jag la mig tidigt. Blodsockret var lite högt, men vi hade korrat och det var dags att sitta stilla i båten och vänta ut resultatet, dvs försöka sova och vakna av pip vid behov om 1,5 timme.
Men jag hann inte ens somna förrän gnyendena började i rummet bredvid. Amanda är förkyld och sover väldigt oroligt just nu. Jag gick in och strök henne över huvudet, men gnyendena kom tillbaka och till sist väckte jag henne och ledde henne till toaletten (det höga blodsockret gör henne förstås extra kissnödig, så jag tänkte om det var det som störde). Hon satt dubbelvikt på toaletten, blundande, och började med trött men glad röst att berätta om ett recept som hon hade tänkt ut. (Hugo och hon hade bakat tidigare på dagen.) Jag kan inte återge hennes monolog och ge den rättvisa, men den var fantastisk! Den där ungen alltså, hon har en kreativitet utöver det vanliga. Till sist fick jag avbryta henne och säga att hon faktiskt måste sova nu, att det var mitt i natten och att hon fick berätta mer om receptet imorgon. Jag la henne bredvid mig, och hon somnade ganska snabbt, men vaknade strax igen. Somnade och vaknade om vartannat, och jag med henne förstås. Någon vända gav jag mer insulin. Till sist, kanske vid tvåsnåret sov hon äntligen ordentligt.
Klockan tre kom nästa in. Rasmus var ledsen och hade ont i fötterna. Det förstår jag med tanke på att han inom loppet av en kvart kvällen innan hade trampat på två getingar. Ett stick i varje fot. Nu var det hans tur att gny och sno och inte sova. Vid fyra somnade han. Jag också, längst ut på kanten. Vid fem behövde Amanda snyta sig. Jag hämtade papper och en sockerbit, det blev visst lite för mycket insulin trots allt. Sedan vaknade Rasmus en vända till och var ledsen.
Ingen ville vakna när klockan ringde, varken jag eller barnen. Men vi lyckades till sist, och även om de inte precis kom i tid till sina respektive avdelningar idag, kom vi i alla fall dit. Båda (alla tre?) med aningen röda ögon, den ena haltandes. En del av mig tycker att det känns som slöseri att mina tre fria nätter åts upp så brutalt på en gång, men en annan del tänker att det nog är tack vare dem jag kommer att fungera någorlunda idag i alla fall.
I natt var strulet inte i första hand på grund av diabetesen (även om jag i och för sig har agerat på den två gånger), men i snart åtta år har vi haft antingen spädbarn eller diabetes i familjen, och allt nattspring tar ut sin rätt. Då blir en sådan här vanlig strulnatt som alla familjer har ytterligare en droppe i bägaren.
Ibland är jag så fascinerad över att man fungerar, att det går. Ibland fungerar man nog inte fullt så bra som man tror… Är lite frusen idag, det får bli tofflor och en extra tröja.
Lämna ett svar