» » Hur ska hon orka då?

Hur ska hon orka då?

Podbyte på tåg – alltid redo!

Diabetes är som ett svampmycel som slingrar sig in i varje vrå av ens liv. Oftast hänger den bara med som en naturlig del, och det är mest i kontrasten till andra som jag ibland inser vilket konstigt liv vi lever. När vi väger mat på restaurang, när det står kolhydratsangivelser på matsäcken, när vi tar blodsocker eller byter pump i tågkupén eller när vi bär vår stora tjej för att hon inte orkar gå när sockerhalten är för låg i hennes blod. Då undrar jag vad andra tänker. Och blir lite avundsjuk för att de slipper tänka som vi tänker, hela tiden, dag som natt. (Även om var och en har sitt, jag vet.)

Visst blir jag less ibland, som igår, när jag fick stressa för att diaväskan – den som alltid är färdigpackad och som vi tar i farten – inte alls var färdigpackad eftersom hela kalaset låg på tork efter en oplanerat regnig utflykt i lördags. Vi rusade in till skolans utvecklingssamtal med andan i halsen, för diagrejerna måste ju bara med. Sedan kastade Amanda och jag oss vidare, medan pappan hämtade ut en kasse diabeteshjälpmedel på apoteket. Vi fick skynda oss för att hon skulle hinna äta middag innan teatern (som är 17-18, dvs när vi egentligen äter mat). Jag lämnade henne på teatern – en timmas föräldrafrihet för henne! 😊 – gjorde ett gäng ärenden när jag ändå var i stan och hämtade henne sedan. Trots att hon själv hade tagit druvsocker när det pipit, märkte jag efter ett tag på hennes ögon att hon inte var riktigt hundra med. Mera socker. I bilen bytte vi pod innan vi åkte hem, och på hemvägen åt hon upp det redan uppvägda kvällsfikat. Detta är en helt vanlig tisdag för oss, ganska absurt om man tänker närmare på det.

Föräldraskap är fantastiskt. Vilken kraft det ger en att dag efter dag, natt efter natt, orka finnas där för sina barn! Skulle jag orka göra det jag gör för Amanda för mig själv? Svaret är givet: Nej. Jag skulle garanterat kompromissa mer med min hälsa än jag gör med hennes. Och här blir jag lite ledsen, för nu orkar vi tills vi går på knäna och sedan orkar vi lite till. För Amanda orkar vi, för hennes framtid, för hennes nutid. Men sedan då? När vi bit för bit ska släppa taget och lämna över stafettpinnen till henne själv. Då ska hon inte bara orka igenom tonår, olyckliga förälskelser, vänskapssvek och allehanda motgångar som vi alla har i livet. Hon ska också orka ta hand om sin kropp, orka ta ansvar för sitt blodsocker även när magsjukan suger musten ur henne eller när hon är under isen av vilken anledning som helst.

Visst kommer vi, så länge vi är i livet, att finnas där för henne när hon behöver det. Men huvudansvaret ska bli helt och hållet hennes. Det där med att det aldrig finns någon diabetespaus, det skrämmer mig. Vi är två, så vi kan åtminstone mikropausa, men Amanda är bara en. Hon får aldrig pausa helt, för det kan räcka med ett enda fatalt misstag. Det gör mig ledsen att tänka på.

Återigen står mitt hopp till tekniken och forskningen: pump- och blodsockermätarutvecklingen och den medicinska forskningen. Jag hoppas så innerligt att mycket har hänt tills det är dags för Amanda att prova sina vingar. Så att hon får lägga sin energi på annat än att analysera blodsocker och ligga steget före i tanken, hela tiden. Så att vi får lättare att släppa taget om henne.

Leave a Reply