» » Jag bloggar för lite…

Jag bloggar för lite…

…jag vet att det går långt mellan inläggen nu. Det beror på att jag lägger en stor del av min arbetsdag på helt andra saker (jag är en allt-möjligt-jobbare) och på att jag håller på att ta fram en ny serie produkter. Det är roligt, men det tar tid! 😊

Kreativt kaos…

Snart kommer ni i min webshop kunna köpa personliga, praktiska diabetesgrejer. Som diabetiker, eller caddy till en diabetiker, måste man bära på en hel del prylar. Varför inte göra det lite enklare, lite finare och lite roligare då när man ändå är i farten? Det kommer att gå till så här: Du väljer en produkt och sedan bestämmer du om du vill ha den som den är, eller med tryck. Vill du ha tryck väljer du stil, färg och vilket tryck du vill ha. Sedan är det bara att vänta en stund, så kommer det du önskat till din brevlåda (eller närmaste utlämningsställe om du shoppat loss ordentligt). Plättlätt!

Utbudet kommer att utökas allt eftersom ni önskar er saker och jag kommer på nya idéer. (Eller rättare sagt, lyckas praktiskt ordna de idéer som redan svischar runt i huvudet.) Leveranstiderna kommer ibland att bli ett par dagar längre eftersom produkterna fixas on demand, men jag siktar fortfarande på att det ska gå snabbt.

Varning för lågt sändarbatteri

På diabetesfronten då? Tja, det rullar på ungefär som vanligt. Sändarbatteriet till sensorn har somnat in efter en ovanligt lång och trogen tjänst, men vi var snabba på bollen och hade redan beställt en ny, så blodsockerblinda var vi bara i den halvtimme proceduren tog med att ändra inställningar både i handenheten och i papegojans data. Skönt!

I natt vaknade jag av två pip (=högt) och tänkte ”jag ska snart…”. Och vaknade sedan 1,5 timme senare med en liten smula dåligt samvete av två ytterligare pip. Det där bedrägliga ”jag ska snart…” vet jag ju är just bedrägligt, men sängen är så vansinnigt skön där på natten, och ögonlocken är ju så tunga.

Kalibrering i natten

Amanda och jag har sovit över hos en kompis. Jag fick låna kompisbrorsans rum vägg i vägg och kunde på det viset ha koll med alla apparater utan att väcka hela huset. Mitt i natten smög jag in till henne med nappflaskan med sockervatten. Amanda tyckte att det var en höjdare att sova över, såklart, och i det här fallet känner familjerna varandra väl, så det var en enkel match även för mig. En vacker dag sitter väl jag eller pappan där med okända föräldrar och pratar på kvällskvisten… 😏

Ungefär så är läget just nu, vi väger, kalibrerar, observerar, byter poddar och fixar och trixar precis som vanligt. Precis så normalt som vårt liv är.

Även en enstaka höstpromenad i skogen har vi såklart hunnit med!

Leave a Reply