Nej, inte söta på DET viset. 🙂 I förrgår morse tog jag ett blodsocker på vårt friska barn, Rasmus 4,5 år. Han har druckit mer på sistone och han luktade aceton ur munnen på morgonen. Jag var inte direkt orolig, men ville kolla läget. Det är allt en lite pirrig väntan från det att blodet sugs upp av stickan tills mätaren piper till och visar ett värde! Men jag kunde andas ut, det låg bra.
I början ville han inte ta sticket. ”Det gör ont!” sa han och kråmade sig. Jag sa att vi låter Amanda ta först, och sedan frågar vi om det gjorde ont. Hon tog blodsocker utan att blinka, och sa att det knappt kändes. Då tog han mod till sig, och när det var klart skrattade han: ”Det gjorde ju inte ont!”
Igår när barnen kommit hem kom Rasmus glädjestrålande springande från sovrummet med alla blodsockertagargrejerna i famnen. Han ville verkligen ta ett blodsocker igen, och jag kunde inte motstå. Jag sa att vi gör det idag, men att vi inte kan göra det varje dag. Tänk om man kunde säga så till sitt diabetesbarn! Han var så nöjd, trots att blodmängden var för liten. Mätaren pep ju till även om den inte visade något värde.
Återigen fylls jag av kontrasten mellan frisk och diabetes. Båda är tappra på sina vis. Friska syskon får stå tillbaka, något annat är inte möjligt. De kan det mesta om diabetes, trots att de inte har sjukdomen själva. ”Får jag äta den här?” eller ”Får jag äta nu?” hör jag även Rasmus säga.
Han ser upp till sin storasyster och vill vara likadan, men jag måste erkänna att jag ändå är tacksam om han får vara sin egen.
Lämna ett svar