» » Team Tappra Barn och längtan efter sömn

Team Tappra Barn och längtan efter sömn

I lördags sprang hela familjen ett lopp för Team Tappra Barn. Det innebär att den som vill får sponsra oss (fast de flesta verkar sponsra barnen i första hand…) med pengar. Pengarna går raka vägen till Barndiabetesfonden. Nästa lördag springer vi igen, då är det Barndiabetesloppet i Linköping. När det loppet är avklarat återkommer jag med en rapport om hur många sköna slantar vi har kutat in för att vi ska komma ett litet steg närmare lösningen på diabetes typ 1-gåtan!

Jouren har nu varit min i två nätter. Mellan de båda ovanstående loppen verkar det som att vi ska klara av en förkylning också. Amanda hostar, snorar och snarkar som en hel karl. Hon vaknar och är törstig, behöver snyta sig, har ont i halsen, hostar och hostar och hostar igen. I natt var hon vaken så pass mycket att hon blev hungrig. Jag försökte in i det sista få henne att undvika att äta, för jag vet att det blir pannkaka med blodsockret, men till sist måste hon ju få något i magen, något annat vore barnplågeri. Så det fick hon, och ett pressat blodsocker flög iväg uppåt. Fyra envisa pip byttes mot två. Jag doserade fel, och det är ju löjligt lätt att se i efterhand men var desto svårare att förutse.

Idag känner jag mig rätt manglad. Man blir knäpp när man inte får sova. Amanda är också trött och fick en liten gnutta sovmorgon. Hon hoppade över fritids och jag skjutsade henne direkt till skolan där jag med varm hand lämnade över henne till resursen.

Det kanske inte är så konstigt att jag känner mig lite trött?

Idag tar diabetesen mycket energi från mig. Allt som rubbar den lilla balans vi till vardags har blir så mycket större när blodsockret också påverkas. Och blodsockret påverkas ju av allt, till exempel av lopp och förkylningar.

I söndags var Amanda på audition för en föreställning. Precis innan hon skulle in blev det 5 och två pilar ner på mätaren. Jag tryckte i henne två sockerbitar och tänkte i mitt stilla sinne att det är orättvist. Orättvist att hon måste kämpa så mycket hårdare än de flesta andra. När hon skulle in och prestera igen hade hon ätit lunch och blodsockret låg högt istället. Men hon klagade inte, sa inte ett ord om varken det ena eller det andra. Kraften i den ungen, den är enastående! Jag ville ställa mig upp och berätta för dem alla att hon kanske inte sjunger som en gud, men hon är en kämpe. Hör ni det alla? Hon är en fantastisk kämpe, min unge! Men jag ställde mig aldrig upp, såklart, och de såg nog inte vilken extra fantastiskt envis deltagare de hade framför sig.

I natt ska jag sova på soffan och lämna över jouren till maken. Wow så skönt det ska bli – jag längtar redan!

Leave a Reply