Sportlovstider. Barnen gick på förskola/fritids måndag-tisdag, och på onsdag morgon tog vi bilen, tåget och bussen till Malung för att hälsa på en vän. På torsdag morgon kom Rasmus upp i vår säng och låg där och gosade en stund. Plötsligt slog föräldrainstinkten till, och jag höll honom reptilsnabbt ut över golvet – där han kräktes. Men han har ju varit snorig ett tag, kanske var det bara en snor på tvären? (Hoppet är ju som bekant det sista som överger människan.)
Frukostbordet. Rasmus åt magvänlig mat med god aptit. Och kräktes. Okej då, det är väl magsjuka. I 17 timmar kräktes han upp allt han fick i sig, även när vi bara teskedsmatade med vätska. På kvällen ringde jag 1177, för jag vet var gränserna går när ett diabetesbarn måste åka in, men var sjutton går gränserna för ett friskt barn? Damen på andra sidan luren och jag resonerade lite fram och tillbaka, och när hon fick höra att han inte kissat på nästan ett dygn blev hon lite fundersam. Rådet blev att vi skulle åka in till akuten om han kräktes igen.
Barnen somnade, och vi vuxna satt nere och drack kvällste när vi hörde Rasmus hosta. Jag sprang upp, och han kräktes. Hugo och jag bestämde oss trots allt för att avvakta. Det är ett projekt att åka in, särskilt när man inte är på hemmaplan, och akuten vill knappast ha magsjukor på besök i onödan. Rasmus fick en tesked vätskeersättning och somnade om.
Jag la mig bredvid honom på hans madrass när det var dags för oss att gå till sängs. Klockan var ställd på en timme, men innan den hann ringa vaknade han igen och kräktes. Det var sedan länge bara galla, och den lilla magen krampade förstås. Det syntes på honom att det var jättejobbigt, men han klagade inte. Barn är bra tålmodiga varelser när det gäller vissa saker.
Jag var i högsta beredskap och reagerade så fort han rörde sig. Jag ställde klockan på en gång i timmen, men kunde varje gång stänga av alarmet i förväg. Rasmus sov förstås oroligt och klagade på att han var törstig (tror jag det!), och det kändes så grymt att bara ge honom en tesked eller två åt gången. Jag matade på kanske en gång i halvtimmen i snitt. Andedräkten stank starkt av ketoner och jag, som är känslig för lukten, fick som vanligt obehagliga associationer.
Vid två-tiden på natten vaknade Rasmus till och sa att han behövde kissa. Hurra! Vid tre-fyra piggnade han till lite mer och började prata om allt han skulle dricka nästa dag. Han orkade till och med visa på glasen hur fulla de skulle vara. Jag vågade mata på lite mer vätska per gång och han slukade allt girigt. På morgonen drack han upp det som var kvar i glasen.
Sedan väntan. Både Hugo och jag visste att om Amanda skulle få en motsvarande omgång magsjuka så vore vi chanslösa utan sjukhushjälp. Vi lät Rasmus äta lite, lite och han återfick krafterna någorlunda. Vi åkte skidor och hade det mysigt trots allt. Så vid middagen kom allt plötsligt upp igen, och vi fick sanera köket ännu en gång, för vilken gång i ordningen minns jag inte. Det är inte så lätt att få en treåring att pricka hinken. Den här eftersläntrarkräksen måste väl ändå vara en reaktion på maten och ett tecken på att magen var ultrakänslig helt enkelt?
Vi skulle ha åkt vidare den här dagen egentligen, men av naturliga skäl ställde vi in den resan. Vi blev kvar hos vår vän, som var enastående ståndaktig trots att han plötsligt bytt ut sin normalt lugna tillvaro mot kräkskaos. Grattis till högsta vinsten!
Lämna ett svar