För ett bra tag sedan kom jag på att jag ville göra en nostalgitripp tillbaka till Härnösand, den stad där jag gick nästan hela min skoltid. Jag kontaktade två vänner som har föräldrar kvar i staden och vi beslutade att sammanstråla däruppe under nationaldagshelgen. Jag lämnade Hugo och Rasmus hemma och tog med mig Amanda ut på äventyr.
I väntan på tåget
Packandet var som vanligt lite klurigt. Det är mycket som helt enkelt inte får glömmas. Sedan något år tillbaka har vi våra lådor, ”Utflyktslådan” och ”Pluslådan” som alltid ligger redo, och det underlättar. När vi lämnar hemmet packar vi ner ”Utflyktslådan” i väskan, och ska vi sova över någonstans tar vi med båda lådorna. Bortsett från insulin och pannlampa har vi då allt vi behöver. Så nu packade jag alltså båda lådorna samt insulin i kylpåse och en pannlampa, liksom kläder förstås, och matsäck. Det är många timmar på tåg från södra Östergötland till Härnösand, och lika många tillbaka, så det blir några mål mat på vägen. Absolut enklast är att väga upp hemma och skriva hur många kolhydrater maten innehåller på en tejpbit. Amanda kan börja äta direkt och jag kan snabbt och lätt ge insulin utan att behöva jonglera med våg och telefon och maginnehåll (jag blir lätt åksjuk).
Underdel 13 kh, överdel 16,5 kh.
Jag har inte varit i Härnösand på tio år, och det var ett kärt återseende! Vi bodde hos föräldrarna till en av vännerna, och det var en märklig känsla att komma tillbaka till ett hus där jag tillbringat så mycket tid – i en annan tid. Det var förstås också väldigt roligt att träffa föräldrarna. Förr var vi själva barn och så småningom mer eller mindre truliga tonåringar. Nu var vi där med våra barn, och istället för föräldratyper bor det nu morföräldratyper i huset. Aldrig hade vi då kunnat föreställa oss själva som vi är nu! Två barn var har vi och hade någon sagt det till oss när vi var tonåringar hade vi tittat helt oförstående på vederbörande.
Diamantletande
Vi vandrade kors och tvärs genom staden och inspekterade kyrkan, torget och de gamla träkvarteren. Vi satt på gräsmattan utanför det hus där jag bott i närmare tio år, kikade på skolor där jag/vi en gång gått och pausade på lekplatser där våra barn fick skutta av sig. Vi åkte ut till havet och upp på bergen. Vi återsåg stenen där alla mina husdjur ligger begravda och klättrade upp i tornet där man ser ut över hela staden. Allt var så välbekant, och jag kan nu sedan en tid tillbaka ärligt säga att Härnösand faktiskt är en väldigt fin stad. (Det krävdes några års frånvaro för att komma dit…)
Sand överallt? Ja tack!
Överallt blev Amanda och jag mottagna med öppna armar. Hon fick önska mat, och jag fick önska när vi skulle äta och vad vi skulle undvika för att det ska bli så bra som möjligt för hennes blodsocker. Det gör det så mycket lättare för oss när folk i vår omgivning underlättar. Visst hade vi kunnat skjuta från höften och chansa, men jag unnar Amanda att få en så bra vistelse som möjligt, och det får hon inte med höga toppar och djupa dalar. Ändrade rutiner gör ändå att blodsockret lever sitt eget liv, och trots att jag försökt parera med höjda baser och massa korr har cgm:en långa tider envist visat värden på 10-12. (På måndagen pratade Amanda om att hon hade ont i halsen, så kanske har vi förklaringen där. Eller så är det dags för basjustering igen. Vi får utvärdera de kommande dagarna och sedan agera utifrån det.)
Vi känner oss så bortskämda efter denna helg. Till och med solen var på plats. Amanda har fått så mycket uppmärksamhet från mina vänner och deras föräldrar, och hon har varit harmonisk och glad. Hon har rullat sig i sand och plockat diamanter (av havet slipade glasbitar), fått en blomsterkrans på huvudet och lekt med de andra barnen, haft dansuppvisning och suttit och myst i hammocken med olika personer. Trots en envist pipande cgm dygnet runt och lite för mycket prat på kvällstid känner jag mig fylld av energi. Jag tror bestämt att det är sådant här som kallas kvalitetstid.
Lämna ett svar