» » Vardagslyx

Vardagslyx

Jag har ett barn med väldigt många idéer, hela tiden. Det innebär att jag hör min egen tråkiga röst säga: ”Nej, det kan vi inte!”, ”Nej, det hinner vi inte!” och ”Nej, det går inte tyvärr!” alldeles för många gånger varje dag. Ofta har man ju som förälder en plan för hur dagen ska se ut. Som igår till exempel.

Jag har några ledsna luktärtor som står i för små krukor i växthuset. Deras stora krukor står och väntar på dem framför vårt hus, men jag ville vara säker på att risken för nattfrost var över innan jag flyttade dem dit. Nu var det dags, tänkte jag, och min plan var att barnen skulle hoppa studsmatta medan jag grejade med det. Så säger Amanda i bilen på väg hem från dagis: ”Mamma, jag vill bada! Vet du, vi kan ta med middagen och åka till badplatsen och så kan vi äta där. JA, det gör vi!”, och Rasmus hakade på direkt, sprudlande glad. Jag insåg ju snabbt att mina luktärtors välmående var lika intressant för dem som dagens börsnoteringar, och för en gångs skull sa jag ja direkt.

bad1En nakenfis och en pumpfis studsade studsmatta medan jag packade picknickkorgen, och sedan åkte vi. Återigen hade jag en plan: Vi äter först så kan de bada sedan. Men innan jag ens hunnit duka upp middagen hade Amanda rusat i vattnet och doppat sig – med pump och allt. Den är inte vattentät, men den klarar ett snabbdopp som tur är. Hon hade helt glömt bort pumpen, och vi skrattade gott åt det. Efter lite mat i magen hojtade Amanda ”Sprischen spraschen!” (precis som en tokgubbe som hoppar bomben i boken ”Gittan och fårskallarna”), och sedan plumsade hon i. Den här gången låg pumpen i säkert förvar på land.

bad2
”Sprischen spraschen!”

 

Barnen sprang fram och tillbaka i vattnet, luften var ljum och alla var på gott humör. Jag skickade en bild till pappa Hugo som var borta på jobb, och frågade om han var avis. Det var han. När det närmade sig sovdags kom det upp två knottriga ungar från strandkanten. De fick på sig pyjamas och vi borstade tänderna. Plötsligt kom Amanda på att hon var en babykolibri och då blev Rasmus en ekorre. Babykolibrin fick bära sin pump i handen eftersom pumpväskan visst var alldeles blöt.

Jag tog de båda djuren med mig, åkte hem och stoppade ner dem i sina sängar. Ekorren somnade utmattat på tre sekunder, babykolibrin tog lite längre tid på sig. Till sist sov i alla fall båda två, och då pep handis. Jag gav en sockerspruta och sedan satte jag barnvakt på ungarna och gick ut och tog in ägg, tittade till kycklingarna och vattnade mina stackars luktärtor. Luften var fortfarande ljum, fåglarna kvittrade och syrenerna doftade, och det var verkligen inget synd om mig.

under_salgen
En annan gång: ”Mamma, kan vi inte få äta middag i vår trädkoja?” Det gick ju alldeles utmärkt, bortsett från att fyra katter var våldsamt intresserade av våra tallrikar.

 

Att orka göra det där lilla extra kan ibland vara omöjligt, och ibland blir det bara pannkaka av alltihop fast man försöker få till det. Men ibland blir det så där bra och lätt, och sådana stunder kan man leva länge på! Det är en förmån att få bo som vi gör, med nära till vatten, skog och bra picknickställen. Jag tror nog att vi bor kvar här ett tag till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *